And I wonder if I'll see another highway.
Vid vissa lägen i sitt liv känner man sig okrossbar. Man har klätt sig i sin rustning och är redo för det allra värsta, ingen kommer någonsin att ta sig igenom den och det skal man omgivs av. Dock faller den rustningen, om man har otur och det tar evigheter att bygga ihop den igen. Frågan är om man då egentligen vill göra det, det känns som ett måste även fast man inte vill göra det. För inombords vill man inte vara inburad i en varm och hård rustning. En rustning som skapar det liv du egentligen inte hade tänkt dig, men det känns bra, eller mer bäst så.
När rustningen ligger i små bitar framför dig, slänger du dig ner mot den hårda asfalten och försöker att samla ihop varenda liten bit. Men det går inte. Det funkar inte så. Du är öppnad, krossad, verklig för första gången.
Hjärtat värker och tårarna rinner. Min Leo sitter bredvid mig på skrivbordet och jag saknar världens bästa Evelina. Saknad gör ont, oavsett bra eller dålig saknad. Den bara finns där, gnager sig igenom varenda liten hudcell och tvingar fram de där salta dropparna som sakta faller längs kinden.
Samma låt spelas om och om igen och jag känner .. Jag känner allt och ingenting.. Det bara är..
"Hjärtat slår sällsynta slag, minnena illusioner är allt jag har. Men jag ska fortsätta ännu en dag,
även om du aldrig kommer tillbaks. Även om du aldrig.. kommer tillbaks.
Hjärtat slår sällsynta slag, och jag kan se att allt är helt ofattbart. Men jag ska fortsätta ännu en dag,
med en sanning och ett öga av glas. Men jag ska fortsätta ännu en dag, med en sanning och ett öga av glas
Timmar och dagar håller mig i en bur. Tiden omringar oss som en mur. Jag måste uppfinna en nu nyväg ut, utan att känna att jag gått den förut. Utan att känna att jag.. gått den förut.
Timmar och dagar håller alla i en bur, den här maskinen slaktar drömmare som djur.."
( Jag tror jag blivit kär i Christopher Sander, bara så att ni vet. Heja låten på repeat och jag skiter i om tårarna forsar som en hysterisk flod.)
Nej, jag tror jag ska dö lite i soffan i någon timme innan fröknarna grenen och bolaget kommer. Scrubs går på tv så det får förgylla mitt liv för en stund. Fast nu har det redan gått ett avsnitt, kan jag slita mig och hinna det andra iaf? Jo, jag gört...
När rustningen ligger i små bitar framför dig, slänger du dig ner mot den hårda asfalten och försöker att samla ihop varenda liten bit. Men det går inte. Det funkar inte så. Du är öppnad, krossad, verklig för första gången.
Hjärtat värker och tårarna rinner. Min Leo sitter bredvid mig på skrivbordet och jag saknar världens bästa Evelina. Saknad gör ont, oavsett bra eller dålig saknad. Den bara finns där, gnager sig igenom varenda liten hudcell och tvingar fram de där salta dropparna som sakta faller längs kinden.
Samma låt spelas om och om igen och jag känner .. Jag känner allt och ingenting.. Det bara är..
"Hjärtat slår sällsynta slag, minnena illusioner är allt jag har. Men jag ska fortsätta ännu en dag,
även om du aldrig kommer tillbaks. Även om du aldrig.. kommer tillbaks.
Hjärtat slår sällsynta slag, och jag kan se att allt är helt ofattbart. Men jag ska fortsätta ännu en dag,
med en sanning och ett öga av glas. Men jag ska fortsätta ännu en dag, med en sanning och ett öga av glas
Timmar och dagar håller mig i en bur. Tiden omringar oss som en mur. Jag måste uppfinna en nu nyväg ut, utan att känna att jag gått den förut. Utan att känna att jag.. gått den förut.
Timmar och dagar håller alla i en bur, den här maskinen slaktar drömmare som djur.."
( Jag tror jag blivit kär i Christopher Sander, bara så att ni vet. Heja låten på repeat och jag skiter i om tårarna forsar som en hysterisk flod.)
Nej, jag tror jag ska dö lite i soffan i någon timme innan fröknarna grenen och bolaget kommer. Scrubs går på tv så det får förgylla mitt liv för en stund. Fast nu har det redan gått ett avsnitt, kan jag slita mig och hinna det andra iaf? Jo, jag gört...
en emma
Kommentarer
Trackback