emmautanandranamn

Kliar mig lite smått i håret och har ett gammalt bananskal vid min sida.
I högtalarna sjunger om att göra äckliga saker och jag ser naken ut på mitt körkort.
Jag är en 22åring i en pensinonärs kropp.

Inatt drömde jag om meloner. Det var meloner överallt, alltså ÖVERALLT, i alla olika former. Honungsmeloner, vattenmeloner, tigermeloner och så vidare och så vidare. I drömmen blev jag dessutom vän med allt och alla på facebook. Gud vad detta fenomen präglar än, facebook. Facebook och meloner, fast idag har jag ara ätit banan och vindruvor. Eller visst har jag väl ätit mera saker men i fruktväg. Och nu lät det som att jag sitter och äter hela tiden i princip, fast det gör jag INTE. Nästan inte hela tiden i alla fall..
Fast melon är gott.

Det är sista veckan på sommarlovet, sådär på riktigt. Jag har tre arbetspass kvar, en omtenta till att skriva och massa saker för mig tills livet drar igång igen. En C-tur, två A-turer, imorgon blir det stand up med Babben på strömpis, i helgen ska jag åka karuseller i Göteborg, nästa vecka är det faddermöte och fadderkickoff ( WOOPWOOP), sen blir det en sväng till danmark ett dygn för att se coldplay, sen drar nollningen igång på riktigt, skolan börjar, livet börjar, jag har bestämt mig för att börja med kravmaga så måste kontakta dem och om några veckor blir jag med katt. Livet börjar på riktigt för en gångsskull och för första gången känns allting otroligt jävla bra, på riktigt. Jag är lycklig, jag se fram emot hösten. Jag ser framemot det mesta. Och till nästa sommar är jag om allt går som det ska en legitemerad sjuksköterska. Bara det är helt jävla galet.
Fast jag är inte lika vettskrämd längre, inte efter denna sommar som undersköterska. För nu känns det faktiskt som att jag kommer klara av detta, för jag känner att jag uppskattas. Sommaren på USÖ har verkligen stärkt mig som person och stärkt mig i ett framtida yrke som sjuksköterska. Det känns bra, men klart att jag är rädd fortfarande, det kommer jag att vara. Fast på något vis tycker jag att det hör till, man måste få vara rädd, så länge man drar nytta av det och gör det till något positivt. En utmaning, en utmaning att vinna mot sin rädsla.
En jävla bra utmaning, sånt gillar jag och behöver utmana mig själv mer. Absolut och på riktigt.



Solen värmer min nacke och jag klunkar glas efter glas med vatten. Om tjugo minuter måste jag cykla mot jobbet, mitt sista kvällspass. Helt galet.
Häromdagen skar jag mig på toaletten och igår drog jag bakhuvudet i en skåpslucka i köket så idag pryder en bula mitt äggformade huvud lite fint sådär. Det ömmar en hel del kan jag ju meddela. Dessutom har jag ett antal ärr/brännmärken på mina händer från plattången. Jag undrar egentligen vad jag gör när jag plattar håret ? Det är helt jävla galet, förstår inte vad som händer?
Dessutom prydde jag en stor bit av golvet med kaffesump förut i köket. WOOPWOOP.

Nej, packa väskan och ulla mot jobbet kanske? Plugga är överskattat, eller...

Jag är en vanlig kanin, vanlig fast ovanligt fin... Kanske mer ovanlig fast vanligt fin ?

Jag har precis ställt mina filmer i bokstavordning.
Jag gjorde ett bra misstag att beställa nya filmer för alldeles för mycket pengar häromdagen.
Jag har beställt ny parfym, fast samma parfym som vanligt egentligen.
Jag har städar min garderob.
Jag har sprungit runt som en yr höna idag på jobbet hela dagen.
Jag har bestämt mig för att sluta snusa.
Jag måste börja röra på mitt fläsk på riktigt från och med imorgon.
Jag är sugen på glass.
Jag har namnsdag idag.
Jag har bestmt mig för att skriva min bok på riktigt, det ska bli en bok, på riktigt.
Jag måste storstäda min lägenhet, gärna imorgon.
Jag borde börja plugga.
Jag måste börja planera mitt liv.
Jag menar nog egentligen strukturera upp mitt liv.
Nu har jag bara 10 % batteri kvar på min dator.

Några veckor kvar att jobba, studentlivet börjar igen och jag ska bli med katt. Nu ska jag springa på toaletten, rota i frysen efter glass och mysa länge i soffan framför big bang theory eftersom jag är ledig imorgon. PUSS !

Efter ännu en hysterisk morgon så insåg jag att jag kanske borde notera lite här på min blogg. För gång på gång säger jag till mig själv att jag ska börja blogga mer. Det blir flera blogginlägg om dagen i en liten period och sen försvinner jag. Jag är nog en periodare på riktigt, gällande allt helt enkelt. Ibland äter jag bara en viss maträtt eller lyssnar på en viss låt hur länge som helst eller gör samma saker en viss period och sen så slutar jag tvärt med det och börjar med någonting annat. Det är lite så jag jobbar verkar det som. En annan del av Emma helt enkelt.

Inatt var jag en rockbillybrud med långt oranget hår och världens sminkning. Idag är jag en nyduschad Emma med en kaffekopp framför mig efter en kaosmorgon i duschen. Jag har precis lyckats duscha halva min hall och bloda ner hela duschen i mitt försök att smidigt raka benen. Jag tror inteatt ordet smidig finns på min karta, inte någonstans. För när jag väl försöker blir det ändå bara fel och slutar i kaos. Det är ju såhär att min dusch är en gammal garderob och duschslangen passar inte i min duschhållare. Samtidigt måste jag starta duschen lite innan jag väl ska hoppa in i den för att det ska bli varmt. Det som då händer är att duschslangen hamnar på golvet och sprutar rätt mot dörren som då är stängd. Men någon gång måste jag ju faktiskt öppna dörren. Halvt påklädd blir både jag och hallen helt dygnsura och jag känner hur mitt braiga morgonhumör sjunker ganska rejält. Always look on the bride side of life? Doduuu...
Eller? Ilandsproblem for the win helt enkelt!

Erky och Perky. Det var länge sedan jag kollade på barnkanalen, hade även där en period då jag alltid kollade på barnkanalen. HEjjagärfaktisktövertjugo, faktiskt.. Lite i alla fall. Men nu för tiden är det ju bara konstiga barnprogram. Vad hände med björne, richard scarys äventyrsvärld och noahs ö? Det var fina tider det. Och bara tala om de fruktansvärt braiga julkalenderna och ommarlovsmorgon. Fina minnen , fina tider. Nu tittar jag på insekter som rappar och dricker kaffe. Ganska fint det med egentligen.

Nu för tiden trivs jag och idag bara med ruffsigt hår, en kopp kaffe och fin musik. Ibland kan så lite göra så himla mycket. Igår var jag helt slut efter jobbet, tror jag går in lite för mycket men jag gillar det. Jag trivs, jag till och med mer än trivs faktiskt. Med allt. Jag tycker om läget i mitt liv just nu, för et är så att jag faktiskt känner mig lycklig, sådär lycklig på riktigt så att det känns i hela kroppen. Bara det är ju helt jäkla galet.
I min värld har man alltid trivts och gillat läget, oavsett hur det än har varit. Men jag har nog insett att man faktiskt inte alltid kan gilla livet, det finns så mycket mer. Så mycket mer att upptäcka och känna. Sådär på riktigt. För känns det inte på riktigt så är det inget att ha. Visst kan man gilla läget i perioder ( som alltid, så som jag är) men någon gång måste man komma ifrån det med. Man har alltid saker att ta tag i, det kan jag inte neka till. Det finns saker inom en som alltid kommer finnas kvar och man kan alltid jobba med sig själv. Men man måste inse det, vilja och gå efter det.
Men jag är idag lycklig, lycklig måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag OCH söndag. Det är så det ska vara helt enkelt. Lycklig, galet kär och glad. Baby jag tror jag är kär... Jag vet att jag är kär !


Och nu är det konstiga fiskar på tvn. Fiskar med pannband...

Nej, dricka upp kaffet, dölja min rakbladssår på benen och göra något vettigt innan kvällsjobb kanske? Prima skinka, jappjapp ! OCh lite tjillevippen på det med !

Huvudvärk.
Huvudvärken.
Huvudvärkar.

Fast jag har nog bara sovit alldeles för lite och för oroligt den senaste tiden. Alla spänningar börjar släppa och kroppen får ta smällen. Ren fysisk? Vad vet jag men det tillhör en del av att vara människa nu för tiden. Äta, sova, andas, ångest, panik, kaos, äta, sova, andas, fika, oro, plugga, tjocka, andas, äta, sova, drömma, umgås, inte sova, stressa, spänningshuvudvärk, äta, sova, andas, festa, tänka, mer ångest, äta sova, andas och så vidare och så vidare och så vidare.

Jag sitter i min nya lägenhet och är lite butter över att jag inte har kanal Fem. Varför har jag inte kanal för för hallå?! HALLÅ ELLER?! Vem kom på den idén liksom, himla dumt känner jag. Det är absolut inget ilandsproblem heller utan det är viktiga saker, saker som står högt i en prioriteringar. Kanal Fem, mycket viktigt. Eller?
Jag har i alla fall övergivit sambolivet efter ett och ett halvå, nästan två år i och för sig, men 1 och ett halvt år i oxhagelägenheten. Jösses vad galet det känns. Jag bor i en egen lägenhet alldeles själv för första gången i mitt liv. Bara det är ju helt galet men fruktansvärt underbart. OH DET ÄR SÅ JÄKLA UNDERBART ! IIIHIHIHIHIIHIHIHIHIH! IH...! Jag gillar det i alla fall och kommer nog trivas bra i den här lägenheten.
Dock har det varit en intensiv målar- och flytthelg. I fredags kom både mamma och pappa och hjälpte mig att måla och börja köra kartonger till nya lyan. I lördags kom halva syskonskalan och mitt fina par och hjälpte till och flyttade. Lite sura miner och en mamma som är som en duracellkanin men det blev helt jävla skitbra tillslut. Nu är det bara in och upp med saker lite överallt. För som det är just nu bor jag i en kaosdjungellägenhet. Det är saker ÖVERALLT! Verkligen ÖVERALLT ! Men i och för sig brukar det vara så annars, men ändå.

Och undra vart mitt snus är..

Imorse vaknade jag vid åtta och skulle vara i skolan kvart över nio. JAg har nog aldrig varit så snabb i hela mitt liv för 09:05 var jag i skolan och då hade jag hunnit vakna, duscha, springa runt i endast handduk och försökt hitta grejer och kläder som ä gömda här hemma, klä på mig, fixa mig, äta frukost och cykla till skolan ( det tar ungefär 20 minuter att cykla dessutom..). Imorse var JAG en duracellkanin. Det händer verkligen Aldrig. Alltså ALDRIG. Helt sjukt, helt jäkla sjukt. För jag är verkligen ett monster på morgonen. Eller jag har inte morgonhumöret men jag är helt borta, man varken förstår mig eller får kontakt med mig de första en två timmarna av min start på dagen. Jag är lite som en sengångare på morgonen, eller som att jag har legat i ide i flera veckor och precis vaknat från min kokong ( så heter det va? inte ko kong nu utan lite med ett flyt kokoooong, typ..)
Men i alla fall, duracellkanin imorse. Dock så somnade jag nu på eftermiddagen i två timmar. Det roliga var att under dessa två timmar hade jag fått ex antal sms och det hade ringt men jag hade inte vaknat, trots att mobilen låg precis vid örat. MEN kvart i sju ringer det på dörren och då vaknar jag med en studs. Vad har jag för konstig hörselreaktion egentligen? Herrejösses.

Nämen titt, jag kollar tydligen på hockey. Jag är dock fortfarande butter över att jag inte har femman..

Man kanske bara skulle diska och hämta lite mer kartonger? För plugga orkar jag verkligen inte nu men någon nytta måste man ju göra än att bara sitta här och ordbaja. Eller?
Först måste jag bara säga att min granne ovanför mig, alltså gud. Hela hon gör mig nervös. Vilken snygg kvinna ! Jösses alltså. Och jag råkade skrämma henne i trappen förut, himla fint, haha. Men jösses vilken snygging. Alltså ja. Nej, nu ska vi fokusera här. Men snygg är hon i alla fall.
Dock har jag inte träffat någon mer granne än, men jag har ju bara bott här i två dagar så. Har inte riktigt landat än, men snart så. Jag måste bara säga igen att detta känns grymt bra. Sambolivet med fina vännen var underbart men ibland måste mna gå vidare. Dock ska jag nog skaffa en ny liten sambo här i nya lyan under sommaren. Det kommer bli en liten kissekatt när jag fått bo mig ett tag. Då blir det mysfaktor på hög nivå!

Jag tänkte lite på det där med kärlek förut. Anledningen kanske var min dröm inatt, tänker inte avslöja något direkt men det var en väldigt intim dröm om man säger så. Men på något vis känns det som att man gett upp, eller jag vet inte. Inte gett upp, för längtan finns ju där. Dock orkar jag inte riktigt lägga ner energin, fast jag vill. Speciellt om eller när man börjar bli intresserad av någon, när en person dyker upp ur det tomma intet. Dock vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig, jag vågar liksom inte ta något steg. Detta menar jag nu rent allmänt. Och jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram med detta. JAg saknar att få krama någon. Men jag ska ju skaffa katt så då får jag en kramkompis, haha. NEj, jösses. Jag vet inte. Kärleken kommer när den kommer, som med allt annat dyker den upp när man minst anar den antar jag.

Nej sluta ordbajsa och göra något vettigt ? Ajemän! Sedan ska jag ladda upp inför en intensiv vecka och till helgen ska jag åka till söder ut, till den där staden med den fina dialekten. Mums. Det blir nog en bra vecka men ett fint avslut. Ska heja på min halva släkt som ska springa det där himla göteborgsvarvet med, HEJAHEJA !

Nej, snus, diska och hämta lådor... ( och snuset låg precis framför mig, jösses..)

Dom hade mycket att säga, men vad var det dom sa?
Jag hade mycket att säga, men vad var det?

Håret är fettigt. Mina ögonlock är svåra att hålla uppe. Magen är uppvärmd utav min lilla röda som brummar för fullt. Eller egentligen brummar den inte så mycket, utan fläkten jobbar. För fullt.
Fast trots att jag känner mig ganska äckligt just nu så luktar jag ändå ganska gott. Tacka vet jag deo!
Men.. Jag är nog för trött för det detta. Imorgon är det dessutom en jäkla skittenta som måste göras. Eller den kanske inte är så mycket skit egentligen men jag vet inte riktigt vad jag vet och inte vet. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag ska veta egentligen. Fem punkter och sjuttioelva böcker att leta i. Kul jul på den känner jag lite sådär spontant. Men som sagt, fest i min keps imorgon. Fast utan keps.

Men..
Så atteee.. 
Jag hatar att sverige är avlångt och imorgon är det fullt ös medvetslös som gäller. Godnatt helt enkelt.

Ett ord.
Två ord.
Eller kanske tre ord.

Likt låtsaspoesi...

Jag förstår inte varför men av någon anledning så ser jag på det IQbefriade programmet Big jävla brother. Egentligen är det lite småpatetiskt att jag faktiskt gör det. Jag kan och vet dessutom vilka alla är och vad de är för personer. Hur hamnade jag här? Flykt från det verkliga livet så kliver jag in i husets bubbla. Typ. Haha, det är nästan lite skrattretande. Men på något vist ä det en ganska skön avkoppling. Eller okej, kanske inte en avkoppling men att bara ha det i bakgrunden. Sådär på en höft. Dessutom är jag lite hungrig. En smöööööörgååååås kanske? 
I pausen, för jag kan ju inte missa en sekund. Eller?

Igår tänkte jag tillaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan. På riktigt. Snacka om att ens liv, på endast ett år, kan ändras så pass mycket. I lördags fick jag dessutom höra att jag såg bättre ut än på länge, av en oväntad person dessutom. Den ni ! Och tänk, jag känner mig fan bättre. GAnska gött mitt i all tentahysteri, omexaminationer, flytt och allt annat livskaos.
OCh bland alla jäkla sexdrömmar. Det börjar nästan bli lite jobbigt. Eller okej, DET ÄR JOBBIGT ! Jag tycker dessa sexdrömmar kan sluta, gärna nu. För att vakna upp sådär småförstörd och kallsvettig om morgonen från en sådan dröm är inte fest i min keps må jag säga. JÖSSES ! Flera jösses dessutom.
Suck och stön.. Eller inte stön kanske, haha. Eller? Nja...

Jag skulle inte druckit kaffe efter klockan åtta insåg jag nu. Heja ingen sömn inatt, WOHOOOOO...... Fast, huvudvärken släppte ju i alla fall. Det är ju alltid något. Ska vi köpa skor?
Nej, fan jag är ganska hungrig ändå.

Om en vecka får jag min nya lägenhet och överger sambolivet. Det känns helt galet och helt sjukt, MEN helt jäkla underbart. En alldeles egen liten etta närmre stan på 45 kvm. Min alldeles egna lägenhet, eller hyresrätt jaja men ändå. Det är min och jag kommer bo där själv. JAg kommer bo själv för första gången i mitt liv. Kommer sätta ut en annons på blocket om sovkompis, bara så ni vet. Eller skaffa katt. He he he...

REKLAM! En smörgås kanske innan man hoppar i säng?

Nej men mycket sker och bloggandet kanske är igång igen. Vem vet. Varken jag, du eller ni. MEn det som händer är supermegamycket i skolan, flytt och det allmäna kaoset i livet. Dock trivs jag ganska bra trots hysterin. Fast jag längtar sjukt mycket till sommaren. Jobba, andas, vara och bara njuta. Lite grillning och rosévin på detta så är sommaren komplett. Det blir min första sommar i Örebro och den kommer bli underbar. BAAAAAAZINGA!

Nu blir det smörgås och sedan hoppa ner under täcket. Utan sexdrömmar..

Jag känner mig som en mosad banan. Jag mådde illa. Jag vräkte i mig massvis av russin.
Nu mår jag mer illa. Som en krossad banan. Nästan lite rutten.

Det där med sömn är som en överaskning. Suprisesuprise inatt får du inte sova ! Eller så får man sova, vilket är helt underbart. Men inte inatt. Och jag har kommit fram till att jag är kroniskt gravid, i sisådär fyra fem år nu. Dock växer aldrig magen, eller inte gigantiskt mycket. När ska detta illamående sluta? Linnea tyckte jag skulle köra ner två fingrar i halsen och spy upp skiten. Njaaaaaaa..... JAg mår nästan sämre då, konstigt nog. Nej, nu vet jag inte vad jag pratar om. Jag borde sova. Den mosade bananen borde sova. Jag håller nog på att bli sjuk.
Imorgon ska jag leka med fejkblod i skolan och springa runt med dropställningar. Måste söka jobb och sånt där annat med. Ringa runt lite. Och sluta vara kronisktgravid och inte äta mer russin . Godnatt ?

No, fly med, fly me, far as pole from pole.
Rise alps between us!
And whole oceans roll.
Ah, come out, write not, think not once of me,
Nor share one pang of all I felt for thee....


... How is happy in the blameless vestal´s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Enternal sunshine of the spotless mind.
Each pray´r accepted, and each wish resigned.

Sömnslöst.
Ingen disneyfilm.
Vaken med P3 och P4.
Ögonen svider.
Munnen är torr.
Jag vill dansa vals med John Blund.
Nej.
Humhum från humlegården.
Godnatt.

en emma

Tårarna rinner nedför mina kala och småtorra kinder.
Det svider och de salta kristrallliknande dropparna tar aldrig slut.
De forsar.
De fortsätter att forsa samtidigt som läpparna ler.
De ler.
Ler för någonting, ler för tårarnas skull.

Jag såg nyss filmen "Remember me". Jag blev förvarnad, men gud så jag grät. Gud så jag gråter. Filmen tog slut för ungefär tio minuter sedan och jag gråter än. Eller kanske en kvart.
Det smakar gamla popcorn och intorkad cola i min mun och ansiktet svider lite smått. Jag borde tvätta bort de intorkade tårarna, e tårar som fortfarande rinner.

Någonting känns fel men någonting annat känns så himla bra. Jag måste sluta kolla tillbaka i tiden, det hjälper ingen. Speciellt inte mig. Inte förtränga men acceptera och gå vidare. Jag insåg även förut att jag saknar att tycka om någon, få visa att man tycker om någon, att börja visa att man tycker om någon. För någonstans där inne så finns den personen.
Jag fortsätter att gråta.
Jag fortsätter att le.
Jag mår lite illa faktiskt.

Jag inser allt fler saker ju längre tiden går. Vad man saknar, vad man behöver, vad man längtar efter och vad man faktiskt inte behöver i sitt liv. Jag är och kommer alltid att vara kaos, men ett organiserat kaos funkar ändå. Jag har alltid sett mig som en ostrukturerad människa, men Jessica pika mig lite för några dagar sen när jag beklaga mig om att jag var kaos och inte hade någon koll. En person som förbereder allt inför skolan dagen innan är tydligen ganska strukturerad.
Packa väskan, förbereda kaffe bryggaren, ställa fram tallrik, glas och sked, fixa allt med matlåda , skriva en attgöralista inför nästa dag och göra iordning gröten dagen innan.
Jag kanske är lite strukturerad ändå. Men jag är fortfarande kaos, dock trivs jag där. Sålänge inte jag kliver över gränsen alltför mycket.

Min vecka har varit bra. Långtråkiga föreläningar, förvirrande KTC undervisningar, skratt, finifluga, lillördag, dansa i discorök, fina människor, arbetsintervju fixad till nästa vecka, vin i mängder, god mat, munkar, marknad, frusna fötter och leenden. Och jag har börjat boxas igen.
Sen har den här början på år 2011 varit över förväntan, allt kanske inte börjat som jag velat utifrån mig själv men i verkligheten, livet utanför min tankeverksamhet, det har varit helt underbart.
Fara hit och dit, träffa barndomsvänner, träffa klassisarna igen och bara komma igång. Jag kanske börjar leva för en gångsskull. Vem vet.

Nu ska jag torka min tårar, fortsätta le och somna till en måbrafilm, typ disney. Så jag antar att jag hade tänkt säg godnatt, borsta gaddarna, slå på någon film och sedan dansa iväg med John Blund. Eller Jonna Blund. Det är sådant som märks. Måste bara säga att ag blev sådär mysigt generad förut, lite varm inombords. Det händer väldigt sällan. Godnatt.

Jag är som en vitlöksindränktbombböna.
Jag andas vitlök.
Jag luktar bönor.
Förklaringen till detta är att jag är småsjuk och trots att jag har flyttat hemifrån lyder jag mammas råd och käka en massa vitlöksklyftor så fort jag känner mig småsjuk. Och anledning till böndoften. NEj, jag har inte fisit. Jag har kokat bönor sedan klockan fem. Lägenheten luktar gamla bönor, mina händer luktar gamla bönor. Jag är en gammal böna. Fast bara idag.

Jag har haft det bra den senaste tiden. Ett bra kaos. Jag måste bara att malmö levererade ny över nyår. Vilka fantastiska dagar jag har haft. Leenden, skratt och kramar. Jag mådde bra. Jag mår bra, trots att jag håller på att bli störtsjuk. Men det struntar vi i just nu. I alla fall jag.
Jag är äntligen klar med mina bönor, borde kanske se klart happy feet nu? Äta lite julgodis, dricka mjölk och tända nya ljus. Det känns som en bra idé. Faktiskt.

Ord. Osammanhängade ord av två vänner. Två lika vänner, men ändå så olika.
Ord. En rad var. Olika tankar men ändå sammanhängade. Regnet fortsätter att ösa ner..

Ett hål i en röd strumpa.
Det simpla pudret förgyller min acneärriga hy i
ansiktet och det luktar hårfärg.
En känsla av ärligthet, öppenhet.
Den vita färgen över min kropp kommer täckas
av andras färg. Täckas från topp till tå.
Jävla mensvärk.

Svetten sipprar sakta ut från mina fingertoppar
och ögonen strålar ut en lycklig blå skärpa.
Oron finns där.
Men,
även hoppet.
Ett hål i en röd strumpa.

Döden har aldrig skrämt mig.
Men tanken av att förlora gör mig livrädd. Totalt
helt jälva sinnessjukt livrädd.
Att förlora, men inte att dö.

Du kan aldrig förstöra mig.
Slag efter slag och jag reser mig upp. Blodet
sipprar ut från min sköra hud och dansar balett ner
längs mina pluffsiga kinder.
Du kan aldrig förstöra mig.

Vänd mig upp och ner, töm mig.
Vänd mig ut och in på mig.
Du kan aldrig förstöra mig.

Jag ler.
Ett hål i den röda strumpan och jag ler.

Jag har inte tyckt om livet.
Livet har inte tyckt om mig.
Jag tycker om livet.
Nu får livet börja tycka om mig.

Jul och nyår har varit över förväntan. Jag trivdes, jag mådde bra, jag var, jag grät , jag skratta. Jag gjorde allting, men med ett leende på läpparna. Jag gjort det man skulle göra, och mådde bra med det. Trots all plugghysteri var det en bra jul, både i Norrköping och Malmö. Och nu andas jag, trots att jag börjar bli sjuk. Sjuk med ett leende på läpparna. Nya önskestövlar har jag med.

förklara

vad

kärlek

är.

Nu vet jag.

I onsdags log jag.
I onsdags grät jag.
I torsdags tog jag en powernap i fyra timmar efter min allra sista praktik dag för i år.
I lördags postade jag 19 julkort.
Igår klippte jag mig och höll upp en dörr för en äldre herre som log och bocka tack åt mig.
Idag har jag gjort ett stort lass med pannkakor.
Nu ler jag ännu mer, trots panik och rödsprängda ögon.

Sju veckor senare och jag har gått in i väggen sjuttioelvahundra gånger som student. Det är flera gånger dubbelt än vad jag gjort på ett och ett halv år som sjuksköterskestudent. För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Jag ska nog hämta lite mera lättdryck.

Imorse var en sån där morgon man verkligen inte vill kliva upp från täcket. Upp och ur det värma täcker som förgyllt ens natt ännu en gång. På både gott och ont. Eller mer, den har värmt min orolig kropp och sömn under natten. Som de senaste nätterna denna höst och vinter. Jag är van att gå upp runt fem om mornarna men idag när klockan ringde halv åtta gick det knappt. Mina bena sprang mot toalett, kroppen hoppa ner i kläder, fixa den nya kalluffsen, händerna kasta i mig lördagens nedfrysta scones, ner i kängorna och ut i den plusgradiga vinterkylan. Efter mitt bussbyte så flög jag in i en liten kille när jag skulle gå längst bak i bussen och sätta mig. Stackarn.
I lördags spred jag ut jord över halva halvgolvet dessutom. Jag har även smetat ner byxor och strumpor och halva köket med pannkakssmet, fast det var i och för sig idag. Pannkakor är extra mycket kärlek ibland.

Musikhjäjpen räddade och förgyllde hela min förra veckan. Följde det tappert s fort jag hade tid och i fredagsnatt fick jag dessutom prata med fina och galna Kodjo i telefonen. Det är ganska läskigt att man kan bli så nervös av att prata med någon i telefon sådär. Det spelade inte någon roll att jag var med i radion, men det kändes som att jag var tvungen att säg än massvis av bra och kloka ord. Det kom mest ut sömnlöshet och yrningar . Rumskompis blev rymdkompis. Man kanske borde skaffa sig lite stilnoct ändå..  ( Den där Jonathan Unge, sicken lustig man det där).

Ikväll var det en bra kväll, sådana kvällar man kan leva på länge. Sådana kvällar då det faktiskt inte händer så mycket men ändå väldigt mycket, genom en persons sällskap och närvaro.
Jag lappar ihop, försöker i alla fall.

Hela min säng är fylld utav ren tvätt sedan i fredags, och gången innan vi tvättade med. Jag hatar verkligen att vika tvätt. Det är sååå fruktansvärt tråkigt, helt sjukt galet tråkigt. Jag borde egentligen bara sova. Men som sagt, jag har lagt tvätten på sängen.. Vika vika lite kanske ? Och lite till vika vika.
Gud vad jag kommer kissa inatt, jag bara dricker och dricker..

Den där känslan, som inte går att ta på, den finns där konstant.
Dags att ta reda på vad det är kanske ?
På torsdag blir det i alla fall att åka hemåt Norrköping, andas någon dag, plugga sönder sig mer och våldgästa malmö över nyår. Det blir mycket flängande nu den närmsta tiden. Men på ett sätt ska det bli skönt. Inget kaos.
Och undrar om mina 19 julkort kommer fram...

Jag glömde av mig.
Tänkte inte alls.
Eller.
Jag tänkte för mycket.
Glömde inte alls av mig.

Du ligger ner på marken och jag fortsätter att slå. Sparka, trampa, stampa. Dina njurar krossas, lever mosas och näsan spräks. Ett vemod sprids inom mig men jag kan inte sluta. Det skriker inombords och jag vill bara springa därifrån.
Det går inte.
Mina ben går som på bensin, gaspedalen har fastnat och adrenalinet stiger. Det sprider sig genom mina vener och jag känner mig som stålmannen. Fast ond. Jävligt ond.
Okontrollerad men samtidigt har jag allt under kontroll.
Du börjar spotta blod och jag faller ner på knä.

Spår har ettrat dig fast i min hud. Grävd sig ner genom lagrena och tränger igenom blodkärlen. Sipprar runt tillsammans med den röda vätskan och smittar organ efter organ. Sakta drunkar jag i mig själv. Immunförsvaret ettras sönder och jag är kroniskt sjuk.
Sjuk av omvärlden.
Sjuk av tankar.
Sjuk av påverkan.
Sjuk av ord.
Smittad.
Jag är hiv positiv utan hiv.

Allting rullar, det verkligen rullar fram och jag hinner knappt med. Dock har mina föräldrar förfyllt mitt lilla student liv i omgångar de senaste dagarna och jag gillar livet som praktikant. Jag gillar livet ganska mycket just nu. Det är stötjobbigt men jag bra ler. Jag lär mig. Jag är. Jag tar steg. Även fast det kanske inte syns. Men jag vill och jag är på gång, hoppas jag i alla fall. Är sukt sugen på att springa runt småberusad i örebronatten snart med. Någon ? Kanske? Eller?
Jag ska med börja krama expiditer i affärer.
Nej. Nu. Ska dansa vals med john blund och fortsätta livet imorgon. Ambitiös, ett , två , tre.. Ligga med p3
Puss?

Vinterkylan tränger sig igenom höstlöven och frosten biter sig fast på hustaken.
Smeker min kind, rosenröd och narig.
De salta tårarna fryser sakta till och andetagen blir djupare.
Dina ord biter sig fast i min hud.
Tränger sig igenom porer, hudlagrena.
Sipprar runt bland vener och artärer.
In bland blodkärl och smittar dig.
Orden.
Ord som skär sig genom glas.
Likaså mig.

Ett leende.
Jag ryser.
Av skräck.

Mina kläder slits av och hjärtat bultar.
Händer, hud, blickar , svett.
Du kramar mina hand hårt och tar en djupt andetag.
Är det en dröm?
Verklighet?
En illusion?
En smäll på käften och jag vaknar upp.
Jag drömde om strumpor inatt och ingenting annat.

 

Bara för att jag är extra charmig när jag pluggar...

Jag ler för första gången på riktigt. Fast det känns så himla fel. Riktigt sjukt fel. Ska det vara såhär ? Ska det kännas såhär? Vågar man ?
Jag borde trycka på pauseknappen och stanna upp.
På riktigt, för väckarklockan är trasig.
Som sjuksköterskestudent har jag fått ta mitt första venprov ( blodprov) och igår var jag med på en knäoperation. En brutal totalprotes. Och idag har jag haft mittbeömning och ska få mer ansvar på praktiken. Dessa två veckor har varit helt awesome. Man känner att man verkligen gör detta, på riktigt. Det är det här jag ska och vill jobba med. Det är ganska läskigt, helt sinnessjukt läskigt. Men ack så underbart. Jag har faktiskt hittat rätt, även om jag är livrädd. Men man får vara det, säger vi i alla fall. Puh. Nej, otropeden är bättre än förväntat.
Jag gillar läget, känner mig kluven, som en glad idiot och ska råplugga imorgon. Nu ska jag nog sova, bugga lite med john blund. Dubbelbugg förhoppningsvis.. Puss ?

Du ser inte.
Det är skrattretande.
Fruktansvärt.. Eller..
En.. Lättnad.,

Bara av tanken.
Sluter mina ögon.
Där finns..
Bara av tanken.

En röst viskar i mitt öra att det är fel. Att det är fel överallt och ingenstans. Men man lyssnar aldrig på den rösten. Den kan säga vad som helst, varna om vad som helst. Men man lyssnar inte. Man stänger av.
Bara av tanken..

Män i skor är komplicerade och konstiga. Jag är komplicerad och konstig. Men just nu får det vara så, på både gott och ont. Tänkte nog mest säga att jag är en svans på praktiken men det känns bra ändå och det är helt awesome med potatisgatäng. Imorgon tar vi tag i saker och ting och slutar vara så slut i kropp och huvud. Kvällspass på praktiken blir det med!
Puss?

Det är en konstig känsla.
En obeskrivlig känsla men ändå är den så tydlig.
Man vill nog mest bara inte erkänna den..

Det känns som om jag står flera tusen meter upp i luften på en tunn silkestråd. En tunn tråd som kan brista när som helst eller så faller min arma kropp av endast en liten vind pust. Tusen meter, ner i en oändlighet. En tunn tråd. ett medvetet val. Ett val som handlar om att inte släppa taget. För släpper man taget faller man. Ett fall som har ett oväntat slut. Någonting man inte kan styra, som det inte är meningen att man ska styra. Trots det försöker man ändå. Frågan är, på gott eller ont?
Eller så är bara livet som en apelsin, runt och oranget...

Den där känslan av att vara slut, mentalt, den är på både gott och ont. Efter två dagar praktik kan ajg knappt tänka. Många nya intryck, ny plats, nya moment, nya ansikten, nya rutiner, nya patienter, ny miljö. Nytt nytt nytt. Jag försökte plugga förut men det gick inte. Jag börjar imorgon istället.
Jag ahr i alla fall på två dagar slussats mellan undersköterskor, sjuksköterskor, ner till postoperativen, mellan patienterm fått ta bloctryck, hjälpa till att ta ekg, ge injektion, varit med vid såromläggning osv osv. Tror det blir ett par bra veckor, trots min nervositet och skräck om att inte klara av detta. Hänger jag bara med teoretiskt så löser det sig nog. Sen ska jag börja gymma på sjukhuset. Det ni! Måste bli frisk dock, eller bara igronera ( eller hur fan det stavas) det lite..

Allt är nog ganska runt och oranget egentligen. Det snurrar och är ganska jobbigt att titta på..

Du säger att jag är det vackraste du sett..

Ibland saknar man vissa personer extra mycket.

Gymnsietiden, vänskapen och mina malmöbrudar helt enkelt..

Nej, min kropp skriker efter sömn. Puss och hejdåhejdå !

Läkemedelsberäkningstenta.
Göteborg.
Askalas.
Jättebakis.
Introduktion på praktiken.
Börja på riktigt.
Ska bo i min bubbla fram till januari.
Puss !

Skjut mig i huvvet med en..!

 

en emma

Ni är bra. Bättre än ni tror. Tänkte bara säga det.
(Missade det i det jag just skrev, inlägget precis innan. Nyss.)

Nu ska det gråtas och sovas till och med simba. Godnatt..

 

en emma

Abstinens.

Abstinens efter någonting.

Abstinens efter någoting, omedvetet, okänt.

Men ändå finns den där, abstinensen.

Efter..

Narrig hud. Min fingertoppar dansar längs den kala huden och mina armar omformas till gåshud. Jag ryser och andas tungt. Små salta regndroppar dansar längs min axel och ner mot mina nakna skulderblad. Häftiga andningar och skrik hålls inne.
Är detta en mardröm?

Jag kommer aldrig att vilja lära mig att äta oliver.

Gammal mjölkchoklad smak tränger runt i min mun och bitterheten sprider sig bland mina smaklökar. Ögonen känns svullna och jag ser inte riktigt. Kan inte urskilja konturer, ting och människor. Allt är suddigt. Ett surr. En dimma.
Om man har gjort rolader så har man rullat dem.

I will remember your face
'Cause I am still in love with that place
But when the stars are the only things we share
Will you be there?

Febertopparna smyger sig på och jag ska nu gråta till lejon kungen. Bortsta gaddarna och urinera måste jag med göra. Nej, jag kan ju inte säga urinera. Hur fräscht låter det? Då låter ju faktiskt kissa mycket bättre. Och där förstörde jag allt.
SKjut mig i huvudet med en ....?! Jag borde i alla fall sova, så att jag faktiskt orkar ta mig till skolan imorgon. Men gud så man kan må ibland och jag tycker inte om vårdcentralen. I alla fall inte idag.
Och nu ringde min telefon. Gud, jag fick världens obehagligaste vibbar när jag såg vem det var, att det skulle ha hänt någonting. Men läget var bra.
Jag borde nog sova, känslan av oro kanske lägget sig då. JAg har i alla fall haft en sjukhelg och en sjukdag med spännande ärtsoppetillverkning och ett besök på willys. Jag fick en massa blickar. Sjuk tjej gömde sig under mössa och halsduk.

Nu dansar salta droppar längs hud..