emmautanandranamn

Kliar mig lite smått i håret och har ett gammalt bananskal vid min sida.
I högtalarna sjunger om att göra äckliga saker och jag ser naken ut på mitt körkort.
Jag är en 22åring i en pensinonärs kropp.

Inatt drömde jag om meloner. Det var meloner överallt, alltså ÖVERALLT, i alla olika former. Honungsmeloner, vattenmeloner, tigermeloner och så vidare och så vidare. I drömmen blev jag dessutom vän med allt och alla på facebook. Gud vad detta fenomen präglar än, facebook. Facebook och meloner, fast idag har jag ara ätit banan och vindruvor. Eller visst har jag väl ätit mera saker men i fruktväg. Och nu lät det som att jag sitter och äter hela tiden i princip, fast det gör jag INTE. Nästan inte hela tiden i alla fall..
Fast melon är gott.

Det är sista veckan på sommarlovet, sådär på riktigt. Jag har tre arbetspass kvar, en omtenta till att skriva och massa saker för mig tills livet drar igång igen. En C-tur, två A-turer, imorgon blir det stand up med Babben på strömpis, i helgen ska jag åka karuseller i Göteborg, nästa vecka är det faddermöte och fadderkickoff ( WOOPWOOP), sen blir det en sväng till danmark ett dygn för att se coldplay, sen drar nollningen igång på riktigt, skolan börjar, livet börjar, jag har bestämt mig för att börja med kravmaga så måste kontakta dem och om några veckor blir jag med katt. Livet börjar på riktigt för en gångsskull och för första gången känns allting otroligt jävla bra, på riktigt. Jag är lycklig, jag se fram emot hösten. Jag ser framemot det mesta. Och till nästa sommar är jag om allt går som det ska en legitemerad sjuksköterska. Bara det är helt jävla galet.
Fast jag är inte lika vettskrämd längre, inte efter denna sommar som undersköterska. För nu känns det faktiskt som att jag kommer klara av detta, för jag känner att jag uppskattas. Sommaren på USÖ har verkligen stärkt mig som person och stärkt mig i ett framtida yrke som sjuksköterska. Det känns bra, men klart att jag är rädd fortfarande, det kommer jag att vara. Fast på något vis tycker jag att det hör till, man måste få vara rädd, så länge man drar nytta av det och gör det till något positivt. En utmaning, en utmaning att vinna mot sin rädsla.
En jävla bra utmaning, sånt gillar jag och behöver utmana mig själv mer. Absolut och på riktigt.



Solen värmer min nacke och jag klunkar glas efter glas med vatten. Om tjugo minuter måste jag cykla mot jobbet, mitt sista kvällspass. Helt galet.
Häromdagen skar jag mig på toaletten och igår drog jag bakhuvudet i en skåpslucka i köket så idag pryder en bula mitt äggformade huvud lite fint sådär. Det ömmar en hel del kan jag ju meddela. Dessutom har jag ett antal ärr/brännmärken på mina händer från plattången. Jag undrar egentligen vad jag gör när jag plattar håret ? Det är helt jävla galet, förstår inte vad som händer?
Dessutom prydde jag en stor bit av golvet med kaffesump förut i köket. WOOPWOOP.

Nej, packa väskan och ulla mot jobbet kanske? Plugga är överskattat, eller...

Jag är en vanlig kanin, vanlig fast ovanligt fin... Kanske mer ovanlig fast vanligt fin ?