emmautanandranamn

Jag glömde av mig.
Tänkte inte alls.
Eller.
Jag tänkte för mycket.
Glömde inte alls av mig.

Du ligger ner på marken och jag fortsätter att slå. Sparka, trampa, stampa. Dina njurar krossas, lever mosas och näsan spräks. Ett vemod sprids inom mig men jag kan inte sluta. Det skriker inombords och jag vill bara springa därifrån.
Det går inte.
Mina ben går som på bensin, gaspedalen har fastnat och adrenalinet stiger. Det sprider sig genom mina vener och jag känner mig som stålmannen. Fast ond. Jävligt ond.
Okontrollerad men samtidigt har jag allt under kontroll.
Du börjar spotta blod och jag faller ner på knä.

Spår har ettrat dig fast i min hud. Grävd sig ner genom lagrena och tränger igenom blodkärlen. Sipprar runt tillsammans med den röda vätskan och smittar organ efter organ. Sakta drunkar jag i mig själv. Immunförsvaret ettras sönder och jag är kroniskt sjuk.
Sjuk av omvärlden.
Sjuk av tankar.
Sjuk av påverkan.
Sjuk av ord.
Smittad.
Jag är hiv positiv utan hiv.

Allting rullar, det verkligen rullar fram och jag hinner knappt med. Dock har mina föräldrar förfyllt mitt lilla student liv i omgångar de senaste dagarna och jag gillar livet som praktikant. Jag gillar livet ganska mycket just nu. Det är stötjobbigt men jag bra ler. Jag lär mig. Jag är. Jag tar steg. Även fast det kanske inte syns. Men jag vill och jag är på gång, hoppas jag i alla fall. Är sukt sugen på att springa runt småberusad i örebronatten snart med. Någon ? Kanske? Eller?
Jag ska med börja krama expiditer i affärer.
Nej. Nu. Ska dansa vals med john blund och fortsätta livet imorgon. Ambitiös, ett , två , tre.. Ligga med p3
Puss?

Vinterkylan tränger sig igenom höstlöven och frosten biter sig fast på hustaken.
Smeker min kind, rosenröd och narig.
De salta tårarna fryser sakta till och andetagen blir djupare.
Dina ord biter sig fast i min hud.
Tränger sig igenom porer, hudlagrena.
Sipprar runt bland vener och artärer.
In bland blodkärl och smittar dig.
Orden.
Ord som skär sig genom glas.
Likaså mig.

Ett leende.
Jag ryser.
Av skräck.

Mina kläder slits av och hjärtat bultar.
Händer, hud, blickar , svett.
Du kramar mina hand hårt och tar en djupt andetag.
Är det en dröm?
Verklighet?
En illusion?
En smäll på käften och jag vaknar upp.
Jag drömde om strumpor inatt och ingenting annat.

 

Bara för att jag är extra charmig när jag pluggar...

Jag ler för första gången på riktigt. Fast det känns så himla fel. Riktigt sjukt fel. Ska det vara såhär ? Ska det kännas såhär? Vågar man ?
Jag borde trycka på pauseknappen och stanna upp.
På riktigt, för väckarklockan är trasig.
Som sjuksköterskestudent har jag fått ta mitt första venprov ( blodprov) och igår var jag med på en knäoperation. En brutal totalprotes. Och idag har jag haft mittbeömning och ska få mer ansvar på praktiken. Dessa två veckor har varit helt awesome. Man känner att man verkligen gör detta, på riktigt. Det är det här jag ska och vill jobba med. Det är ganska läskigt, helt sinnessjukt läskigt. Men ack så underbart. Jag har faktiskt hittat rätt, även om jag är livrädd. Men man får vara det, säger vi i alla fall. Puh. Nej, otropeden är bättre än förväntat.
Jag gillar läget, känner mig kluven, som en glad idiot och ska råplugga imorgon. Nu ska jag nog sova, bugga lite med john blund. Dubbelbugg förhoppningsvis.. Puss ?

Du ser inte.
Det är skrattretande.
Fruktansvärt.. Eller..
En.. Lättnad.,

Bara av tanken.
Sluter mina ögon.
Där finns..
Bara av tanken.

En röst viskar i mitt öra att det är fel. Att det är fel överallt och ingenstans. Men man lyssnar aldrig på den rösten. Den kan säga vad som helst, varna om vad som helst. Men man lyssnar inte. Man stänger av.
Bara av tanken..

Män i skor är komplicerade och konstiga. Jag är komplicerad och konstig. Men just nu får det vara så, på både gott och ont. Tänkte nog mest säga att jag är en svans på praktiken men det känns bra ändå och det är helt awesome med potatisgatäng. Imorgon tar vi tag i saker och ting och slutar vara så slut i kropp och huvud. Kvällspass på praktiken blir det med!
Puss?

Det är en konstig känsla.
En obeskrivlig känsla men ändå är den så tydlig.
Man vill nog mest bara inte erkänna den..

Det känns som om jag står flera tusen meter upp i luften på en tunn silkestråd. En tunn tråd som kan brista när som helst eller så faller min arma kropp av endast en liten vind pust. Tusen meter, ner i en oändlighet. En tunn tråd. ett medvetet val. Ett val som handlar om att inte släppa taget. För släpper man taget faller man. Ett fall som har ett oväntat slut. Någonting man inte kan styra, som det inte är meningen att man ska styra. Trots det försöker man ändå. Frågan är, på gott eller ont?
Eller så är bara livet som en apelsin, runt och oranget...

Den där känslan av att vara slut, mentalt, den är på både gott och ont. Efter två dagar praktik kan ajg knappt tänka. Många nya intryck, ny plats, nya moment, nya ansikten, nya rutiner, nya patienter, ny miljö. Nytt nytt nytt. Jag försökte plugga förut men det gick inte. Jag börjar imorgon istället.
Jag ahr i alla fall på två dagar slussats mellan undersköterskor, sjuksköterskor, ner till postoperativen, mellan patienterm fått ta bloctryck, hjälpa till att ta ekg, ge injektion, varit med vid såromläggning osv osv. Tror det blir ett par bra veckor, trots min nervositet och skräck om att inte klara av detta. Hänger jag bara med teoretiskt så löser det sig nog. Sen ska jag börja gymma på sjukhuset. Det ni! Måste bli frisk dock, eller bara igronera ( eller hur fan det stavas) det lite..

Allt är nog ganska runt och oranget egentligen. Det snurrar och är ganska jobbigt att titta på..

Du säger att jag är det vackraste du sett..

Ibland saknar man vissa personer extra mycket.

Gymnsietiden, vänskapen och mina malmöbrudar helt enkelt..

Nej, min kropp skriker efter sömn. Puss och hejdåhejdå !

Läkemedelsberäkningstenta.
Göteborg.
Askalas.
Jättebakis.
Introduktion på praktiken.
Börja på riktigt.
Ska bo i min bubbla fram till januari.
Puss !

Skjut mig i huvvet med en..!

 

en emma