emmautanandranamn

Jag känner mig som en mosad banan. Jag mådde illa. Jag vräkte i mig massvis av russin.
Nu mår jag mer illa. Som en krossad banan. Nästan lite rutten.

Det där med sömn är som en överaskning. Suprisesuprise inatt får du inte sova ! Eller så får man sova, vilket är helt underbart. Men inte inatt. Och jag har kommit fram till att jag är kroniskt gravid, i sisådär fyra fem år nu. Dock växer aldrig magen, eller inte gigantiskt mycket. När ska detta illamående sluta? Linnea tyckte jag skulle köra ner två fingrar i halsen och spy upp skiten. Njaaaaaaa..... JAg mår nästan sämre då, konstigt nog. Nej, nu vet jag inte vad jag pratar om. Jag borde sova. Den mosade bananen borde sova. Jag håller nog på att bli sjuk.
Imorgon ska jag leka med fejkblod i skolan och springa runt med dropställningar. Måste söka jobb och sånt där annat med. Ringa runt lite. Och sluta vara kronisktgravid och inte äta mer russin . Godnatt ?

No, fly med, fly me, far as pole from pole.
Rise alps between us!
And whole oceans roll.
Ah, come out, write not, think not once of me,
Nor share one pang of all I felt for thee....


... How is happy in the blameless vestal´s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Enternal sunshine of the spotless mind.
Each pray´r accepted, and each wish resigned.

Sömnslöst.
Ingen disneyfilm.
Vaken med P3 och P4.
Ögonen svider.
Munnen är torr.
Jag vill dansa vals med John Blund.
Nej.
Humhum från humlegården.
Godnatt.

en emma

Tårarna rinner nedför mina kala och småtorra kinder.
Det svider och de salta kristrallliknande dropparna tar aldrig slut.
De forsar.
De fortsätter att forsa samtidigt som läpparna ler.
De ler.
Ler för någonting, ler för tårarnas skull.

Jag såg nyss filmen "Remember me". Jag blev förvarnad, men gud så jag grät. Gud så jag gråter. Filmen tog slut för ungefär tio minuter sedan och jag gråter än. Eller kanske en kvart.
Det smakar gamla popcorn och intorkad cola i min mun och ansiktet svider lite smått. Jag borde tvätta bort de intorkade tårarna, e tårar som fortfarande rinner.

Någonting känns fel men någonting annat känns så himla bra. Jag måste sluta kolla tillbaka i tiden, det hjälper ingen. Speciellt inte mig. Inte förtränga men acceptera och gå vidare. Jag insåg även förut att jag saknar att tycka om någon, få visa att man tycker om någon, att börja visa att man tycker om någon. För någonstans där inne så finns den personen.
Jag fortsätter att gråta.
Jag fortsätter att le.
Jag mår lite illa faktiskt.

Jag inser allt fler saker ju längre tiden går. Vad man saknar, vad man behöver, vad man längtar efter och vad man faktiskt inte behöver i sitt liv. Jag är och kommer alltid att vara kaos, men ett organiserat kaos funkar ändå. Jag har alltid sett mig som en ostrukturerad människa, men Jessica pika mig lite för några dagar sen när jag beklaga mig om att jag var kaos och inte hade någon koll. En person som förbereder allt inför skolan dagen innan är tydligen ganska strukturerad.
Packa väskan, förbereda kaffe bryggaren, ställa fram tallrik, glas och sked, fixa allt med matlåda , skriva en attgöralista inför nästa dag och göra iordning gröten dagen innan.
Jag kanske är lite strukturerad ändå. Men jag är fortfarande kaos, dock trivs jag där. Sålänge inte jag kliver över gränsen alltför mycket.

Min vecka har varit bra. Långtråkiga föreläningar, förvirrande KTC undervisningar, skratt, finifluga, lillördag, dansa i discorök, fina människor, arbetsintervju fixad till nästa vecka, vin i mängder, god mat, munkar, marknad, frusna fötter och leenden. Och jag har börjat boxas igen.
Sen har den här början på år 2011 varit över förväntan, allt kanske inte börjat som jag velat utifrån mig själv men i verkligheten, livet utanför min tankeverksamhet, det har varit helt underbart.
Fara hit och dit, träffa barndomsvänner, träffa klassisarna igen och bara komma igång. Jag kanske börjar leva för en gångsskull. Vem vet.

Nu ska jag torka min tårar, fortsätta le och somna till en måbrafilm, typ disney. Så jag antar att jag hade tänkt säg godnatt, borsta gaddarna, slå på någon film och sedan dansa iväg med John Blund. Eller Jonna Blund. Det är sådant som märks. Måste bara säga att ag blev sådär mysigt generad förut, lite varm inombords. Det händer väldigt sällan. Godnatt.

Jag är som en vitlöksindränktbombböna.
Jag andas vitlök.
Jag luktar bönor.
Förklaringen till detta är att jag är småsjuk och trots att jag har flyttat hemifrån lyder jag mammas råd och käka en massa vitlöksklyftor så fort jag känner mig småsjuk. Och anledning till böndoften. NEj, jag har inte fisit. Jag har kokat bönor sedan klockan fem. Lägenheten luktar gamla bönor, mina händer luktar gamla bönor. Jag är en gammal böna. Fast bara idag.

Jag har haft det bra den senaste tiden. Ett bra kaos. Jag måste bara att malmö levererade ny över nyår. Vilka fantastiska dagar jag har haft. Leenden, skratt och kramar. Jag mådde bra. Jag mår bra, trots att jag håller på att bli störtsjuk. Men det struntar vi i just nu. I alla fall jag.
Jag är äntligen klar med mina bönor, borde kanske se klart happy feet nu? Äta lite julgodis, dricka mjölk och tända nya ljus. Det känns som en bra idé. Faktiskt.

Ord. Osammanhängade ord av två vänner. Två lika vänner, men ändå så olika.
Ord. En rad var. Olika tankar men ändå sammanhängade. Regnet fortsätter att ösa ner..

Ett hål i en röd strumpa.
Det simpla pudret förgyller min acneärriga hy i
ansiktet och det luktar hårfärg.
En känsla av ärligthet, öppenhet.
Den vita färgen över min kropp kommer täckas
av andras färg. Täckas från topp till tå.
Jävla mensvärk.

Svetten sipprar sakta ut från mina fingertoppar
och ögonen strålar ut en lycklig blå skärpa.
Oron finns där.
Men,
även hoppet.
Ett hål i en röd strumpa.

Döden har aldrig skrämt mig.
Men tanken av att förlora gör mig livrädd. Totalt
helt jälva sinnessjukt livrädd.
Att förlora, men inte att dö.

Du kan aldrig förstöra mig.
Slag efter slag och jag reser mig upp. Blodet
sipprar ut från min sköra hud och dansar balett ner
längs mina pluffsiga kinder.
Du kan aldrig förstöra mig.

Vänd mig upp och ner, töm mig.
Vänd mig ut och in på mig.
Du kan aldrig förstöra mig.

Jag ler.
Ett hål i den röda strumpan och jag ler.

Jag har inte tyckt om livet.
Livet har inte tyckt om mig.
Jag tycker om livet.
Nu får livet börja tycka om mig.

Jul och nyår har varit över förväntan. Jag trivdes, jag mådde bra, jag var, jag grät , jag skratta. Jag gjorde allting, men med ett leende på läpparna. Jag gjort det man skulle göra, och mådde bra med det. Trots all plugghysteri var det en bra jul, både i Norrköping och Malmö. Och nu andas jag, trots att jag börjar bli sjuk. Sjuk med ett leende på läpparna. Nya önskestövlar har jag med.

förklara

vad

kärlek

är.

Nu vet jag.