När det knackar på min dörr, vad jag än gjort så väntar det på mig ..

En längtan.
En törst.
Ett behov.
En väntan.
Vänta så får får du se.
Det kommer med tiden.
Klyschigt.
Men kanske sant.


Jag känner mig som en mosad banan. Jag mådde illa. Jag vräkte i mig massvis av russin.
Nu mår jag mer illa. Som en krossad banan. Nästan lite rutten.

Det där med sömn är som en överaskning. Suprisesuprise inatt får du inte sova ! Eller så får man sova, vilket är helt underbart. Men inte inatt. Och jag har kommit fram till att jag är kroniskt gravid, i sisådär fyra fem år nu. Dock växer aldrig magen, eller inte gigantiskt mycket. När ska detta illamående sluta? Linnea tyckte jag skulle köra ner två fingrar i halsen och spy upp skiten. Njaaaaaaa..... JAg mår nästan sämre då, konstigt nog. Nej, nu vet jag inte vad jag pratar om. Jag borde sova. Den mosade bananen borde sova. Jag håller nog på att bli sjuk.
Imorgon ska jag leka med fejkblod i skolan och springa runt med dropställningar. Måste söka jobb och sånt där annat med. Ringa runt lite. Och sluta vara kronisktgravid och inte äta mer russin . Godnatt ?


Någon sa en gång till mig att titta upp mot himlen,
sträcka ut min kropp och plocka ner den allra klaraste stjärnan.
Men jag nådde inte.

Mina fingertoppar snuddade det brinnande klotet och hastigt försvann min hand
från den mörka och stjärnklara himlen.
Hopplöst föll min kropp ner mot marken och din suck ekar genom mig,
likt en kniv rakt in i hjärtat.


Lätta sträva fingertoppar dansar längs min hud.
Trippar lätt i en eller två cirklar, runt naveln,
tar vägen över magen likt en slalombana och stannar upp,
helt plötsligt.
En blick och de kalla fingertopparna smeker försiktigt mina bröst.
Bröstvårtorna styvnar till och mina andetag stannar upp..


en emma

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0