emmautanandranamn

Skapar vi historia eller inbillar vi bara oss det för vi ska ha någonting att sträva efter och skryta om?

Jag måste bara kissa innan jag fortsätter skriva, bara så att ni vet. Egentligen är det ganska onödig information, för ni varken ser eller hör mig eller ens märker att jag är borta. Jag bara försvinner, skriver inte, behöver inte nämna att jag måste på toaletten. Jag tänkte bara upplysa, ge er en onödig och ganska meningslös detalj av mitt liv och vad jag gör för tillfället. Så, nu ska jag gå på toaletten.
Så, nu har jag varit på toaletten. Dock petade jag inte ur linserna, men det gör jag snart...

Söndag. Idag var en sådan dag man inte ville gå upp, en sådan dag man inte ville lämna sängen. Inte för att man under gårdagen hade förgiftat sin kropp och dagen efter känner sig halvt avliden och känner en osande doft av alla möjliga motbjudande dofter. Inte heller för att man mår psykiskt dåligt pch ångesten breder ut sig i hela kroppen eller en sådan dag som man knappt kan andas och hostar upp sina lungor. Det var en sådan dag då man vaknar upp bredvid en helt underbar varelse, individ, människa, flicka som man vet ska försvinna från en inom några timmar.
Man vill bara ligga kvar i sängen, hålla om, mota de blåa ögonen som man bara drunkar i, drömma sig bort. Stanna tiden. Då? Vrid tillbaka tiden? Jatack!
En sådan dag man bara vill stanna i sängen.

Jag minns inte när jag blogga sist och jag orkar inte kolla upp det, men i tisdags kanske? det var det nog. I onsdags var en mys dag i alla fall. Jag umgicks en massa i linköping med min kära mor och på kvällen kom min underbara Erika. Vi har inte gjort någonting, ingenting, bara varit. Vilket känns bra, pensionärerna nummer ett. Men för en gångs skull kan man bara vara, känna sig glad, trygg, man bara är och ingenting mer. Det är underbart, hon är underbar. Om ni missat det.

Jag orkar inte skriva mer om livet, det är ganska rörigt i mitt huvud just nu och jag borde bara sova. Hur morgondagen blir är sådant som märks. En parangtes, Reneé började ett sms med "Det var en gång". Fram och tillbaka skrev vi lite , om en kanin som skutta vid vattnet, en snigel med ett trasigt hus, superskurkar och ett vilset moln. Jag fortsatte den historien för mig själv. Det blev ganska spännande och jag är inte klar. Men här kommer det och förhoppningsvis kommer det mera:

Berättelsen som det magiska molnet, stålkaninen och de tre superskurkarna flax, näbb och fjun!

Det var en gång en liten kanin som skuttade runt på det gröna höga gräset längst med vattnet och längtade så mycket efter att få en grön groda som vän.
På vägen råkade kaninen snubbla över en liten snigel. Den lilla snigeln hade skadat sitt hus och var på väg till en snigeldoktor som förhoppningsvis kunde hjälpa honom.
Kaninen bestämde sig för att hjälpa den lilla snigeln och från himlen stärtade det ner ett ensamt och vilset moln. Det lilla molnet hade flugit vilse och var förföljd av trion superskurkarna Flax, Näbb och Fjun som härjade i trakten. 
Det lilla molnet behövde hjälp med att hitta hem.  Kanin bestämde sig för att ta på sig sin superdräkt och ( här slutade reneé med att bidra till historien så nu är det endast jag och min fantasi) hjälpa molnet och bekämpa superskurkarna en gång för alla. Men helt plötsligt så började mörka moln att svepa över dom och en skrämmande dimma la sig runt dom. Man kunde inte se längre än någon meter framför sig så de tre blev livrädda och försökte leta reda på ett skydd. Men tänk om superskurkarna skulle dyka upp?!
Stormen kom och de tre gömde sig bakom en gran. De började höra konstiga och fågelliknande ljud, de kurade ihop sig och försökte vara så tysta så. Det lillamolnet hade blivit förkyld och råkade nysa. Just då hade flax precis landat utanför granens barrtäckta grenar. De tre flydde allt vad de kunde och hade superskurkarna hack i häl.
Skulle de klara sig, vad skulle hända med dom om skurkarna fick tag i dom, skulle snigeln ta sig till doktorn och skulle det lilla molnet någonsin få återse sin familj? Många frågor men inga klara svar..



Jag har skrivit en fortsättning, en bit i alla fall på mobilen men den kommer imorgon. Så det enda jag säger är, fortsättningen följer mina vänner!
Nu ska jag peta ur mina linser och krypa ner i min säng.. Läsa och sedan besöka John Blund.

Alla är värd att få älska någon.

Jag sitter yrvaken med drygt en timmes nyduschade ögon och en tandborste i munnen, tuggandes. Runt halv sju vaknade jag hysteriskt av mina sjuttioelva styckna alarm i behov av toalett och mer sömn.  Jag pressa ner huvudet i kudden och ville försvinna för en stund, bara idag, bara en liten stund, tills kvällen våldgästat oss igen.
Men icke sa nicke, eller ? Upp och hoppa, efter ett antal klagomål och gnälliga ljud. In på toaletten och ett fösök till att vakna i duschen gjordes.
Varför är det alltid så ruskigt kallt att komma ut från toaletten nyduschad om morgonen? nAldrig annars, inte på det sättet. Vilken nu anledningen är så är det inte okej, känslan är inte speciellt mysig när man är sådär förstörd och inte alls vaken än.

Nu har jag borstat tänderna, munnen är fyllt med avskavt tandkött och småblåsor men den smakar i alla fall gott. Den smakar inte gamla stekta ägg rester och är inte längre fylld med linfrö rester.

Sedan jag såg p3 guldgalan igår på den fina uppfinningen Svt play har jag inte kunnat sluta lyssna på en låt, om och om igen. Eller i alla fall varannan låt, då är det den som dånar ur mina högtalare. En hand i himlen med Jonathan Johansson. Egentligen är den inte så speciell, men den har fastnat, för tillfället i alla fall.  Apropå igår föresten, vilket inte var världens bästa dag, men jag laga jättegod mat, den ni! Tacorullar med färsröra och gojs uppepå, skjuts in i ugnen! Ville bara påpeka det och ja jag skrev färs för jag äter inte köttfärs.

Det jag borde göra nu i tjugo minuter, innan det bär av till Linköping på arbetsintervju är:
Hitta byxor
Peta in linser
Bädda sängen
Plocka ihop min Cv grejer, betyg och kalender
Ta ett djupt andetag
Sätta sig i bilen

Det var nog allt, eller nej! Jag måste besöka toaletten med, sen var det nog allt. Jag hoppas på att det går bra i Linköping och att den här dagen går snabbt. Vill så gärna spola fram tills ikväll ( och ja, nu ska jag vara sådär jobbigt töntig, i alla fall lite) då Erika kommer. Hon jag är kär i , som liksom bara är, är helt underbar.
Så, nu ska jag sluta tönta mig och sätta på den hårda masken och se stencool ut. Okej, det har redan misslyckas efter si sådär en två sekunder men vi kan låtsas att det funka. Nu ska jag lyssna på min man, min låt, igen och avverka min lista och peta lite på mamma.

Jag vet inte hur det känns..

Ibland känns det bara som om det inte skulle göra någon skillnad, om man fanns eller inte. Ibland känner man sig som luft, eller egentligen inte luft utan mer som en skugga, som går att peta på, som känner ibland men inte så att den reagerar. Nu låter jag säkert deprimerad men nej jag vill inte dö, jag vill inte försvinna och allt sådant. Jag vill finnas, synas, räcka till. Det känns som om jag står konstant på rå men räcker inte riktigt upp till kassadisken på ica, samtidigt som folk tränger sig före.
Jag har blivit lat, gör ingenting, inte mer än vad jag måste. Ta mig i kragen för sjuttioelfte gången.

Det ringde i telefonen förut, om arbetsintervju och jag tacka ja. Mediakonsulterna i Linköping ringde om jobb, rådgivning/säljarjobb på telefon. Egentligen har jag inte velat sjunka så "lågt" i mitt jobbsökande men det var fast timlön och man kan ju alltid försöka. De ringde om intervju imorgon klockan tio.
Jag fick arbetsintervju men det räckte inte till. Jag kommer ingen vart, jag har fastnat i någon jävla jobbig cirkel. Det känns inte som om jag utvecklas, vilket jag vill. Boxningen är nerlagd ett halvår till och jag står och stampar på samma jävla ställe. Jag behöver rutiner.

Tänkte att jag skulle börjat träna igår, men jag hostar upp mina lungor och snorar ihjäl. Jag borde gått runt med CVn men istället sitter jag hemma och ugglar. Idag kanske? Fast jag känner mig alldeles för mosig. Imorgon? Nästa vecka?
Jag måste ha ett jobb, i alla fall sommarjobb. Jag stannar nog inne idag, ringer runt sen. Sätter mig med min jävla lista och ringer runt. Jag måste.. Ett jävla måste hela tiden. Kan inte killen ringa från NEtto och säga att jag får komma på intervju? Jag smörar lite och får ett jobb. Huxflux, lätt som en plätt? Jo tjena..

Man kanske ska sluta vara deppig och gå ut till mamma och laga mat. Tårarna rinner, näsan rinner, allt rinner ? Eller kanske inte. Idag är ingen bra dag känner jag. Gå ut och gå och aldrig sluta gå känns som ett bra alternativ just nu. Än att sitta här hela dagen, som alla andra dagar.
Fan vad jag saknar boxningen.. Men något tar emot, som vanligt.
Jag vill bara känna för en jävla gångs skull att jag duger, verkligen känna det. Det går ju för fan inte in någonstans. SJälvkänsla ja tack? Kanske dags att börja söka efter det.
Såhär har jag nog inte gråtit på ett bra tag, inte såhär.. Jag har i alla fall anmält mig till högskoleprovet mitt   i allt ihop.

Mamma sa att jag behövde det här året, men till vadå? Att inte göra någonting, inte utvecklas, bara.. Eh, nu tar vi oss i kragen, snyter bort alla bekymmer och går ut och lagar mat.
Ska nog krama lite på mamma med, känner att jag behöver en kram eller två.. Och så vill jag ha imorgonkväll..

Jag borde sova. Jag borde sova, nu. Just nu borde jag sova..

Imorgon är en ny dag, idag är en ny dag. Idag. Och nu upprepar jag mig bara sådär konstigt och jättetröttert. Men sova var det. tänkte nog mest säga hej och att jag har haft ett par bra dagar.
Barnvakt i mantorp Torsdag-Fredag och Örebro hela helgen hos min underbara. Det var allt, ett bra allt.
Så nu sover vi några timmar och börjar denna dag, på riktigt. Godnatt!


"Du sa att du aldrig kunde bli kär.

Tandborstens piggar fläker upp mitt tandkött och
en ilande känsla sprider sig genom kroppen.
Håret på min hud ställer sig rakt upp.
Rödsprängda ögon iaktar mig
från andra sidan spegeln. Frusen blick.

Du sa att du aldrig kunde bli kär.

Vattnet till potatisen kokar över och salta regndroppar
från åskmolnen i mina ögon
förgyller potatisens gråa uttryck.
Jordklumparna har lösts upp och vattnet har förvandlats till en brun sörja som skvalpar runt spisplattorna.
De få jordklumpar som är kvar liknar de uråldriga naturkunskaps filmerna man fick se i årskurs åtta på högstadiet, om fortplantning.
Klumparna illustrerar spermier.

De obehagliga små krumelurerna som simmar runt
i det manliga könsorganet, de simmar nu runt på min spis.
Potatisen har kokat över.

Cancerfärgade tänder och sönder borstat tandkött. Hudrester
kastas ur munnen och
blåsorna slipper nu sitta på avbytarbänken.
Värmen från din närhet har ettrat sig fast i varenda liten hudcell och du har tagit en stor tugga
utav mitt hjärta.
Ett försök till en djupt andetag misslyckas och
jag sveper det halvfulla ölglaset till höger om mig.
Eller var det halvtomt?

Ögonen är indränkta av den gula sörjan,
som brukar förgylla dess gropar sådär smått om morgnarna.
En blandning av alkohol, rök och urin osar kring min aura och inuti hjärtkontoret borrar de hål och spelar Beethoven.

Drar sakta upp mina knän mot magen
och ligger i sängen som ett foster.
Tar sats och skjuter hastigt ut mina ben mot andra delen av sängen.
Ett brak och den urin och alkohol luktande varelsen rusar ut från rummet. Ansiktet nerborrat i kudden och jag sjunker sakta
ner genom sängen,
avlider, försvinner, tynar bort,
dör.
Ångesten gör min lama kropp sällskap
och spelar pingis med det avbitna hjärtat.

Du sa att du var kär, men inte i mig.


Dansande fötter flyger över golvet. Skratt och skrik förgyller min alkoholförgiftade kropp och du tittar på mig som om jag var dum i huvudet.
Jag skiter i det, kysser dina läppar och
torkar bort slemmet från min mun.
Ett falskt leende och jag ramlar omkull.
Tar mig för huvudet och försöker
slå bort den borrande känslan. Dagen efter är alltid värst.
Den avtuppade kroppen är smyckad med blåa fläckar och
mindre kullar som samspelar med hårstråna på ruffsiga skallen.
Floder med vatten och en kroppslig jordbävning.

Vi skulle bekämpa alla orättvisor i världen.
Vi skulle bestiga Mont Everest och äta glass på
grönland.
Vi skulle palla äpplen och räcka ut tungan
åt den arga gubben som ägde trädet.
Vi skulle simma över Atlanten och
leka kull med delfiner.
Vi skulle sitta hand i hand på en brygga,
gråta tills alla tårar tagit slut och se solen gå sin väg mot John blund.
Vi skulle...

De dansande fötterna dansar inte längre,
potatisen kommer att vara överkokt för alltid och tandköttet kommer att fläkas upp
gång på gång.
Spegelbilden ändras aldrig, den talar om sanningen.

En knytnäve och sjuårsolycka.
Ett djupt andetag misslyckas alltid och
jag klunkar det halvtomma ölglaset
till vänster om mig.
Eller var den halvfull?

Tuggan av mitt hjärta är söndermalet och bortkastat.

Du sa att du aldrig kunde bli kär."

( Tänkte bara säga att jag saknar sommaren och min kära vän..)

 

en (konstig) emma

"Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna.

Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna, bjuda upp den vackraste av dem alla och dansa vals hela natten.

Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna, bjuda upp den vackraste av dem alla och dansa
vals hela natten tills dina vader krampar och du måste sätta dig ner ett slag.

Du skulle tacka för dansen och flyga iväg i din hemma snickrade rymdraket och vid gryningen landa
på månen. Där skulle du äta ost och låtsas vara med i en filmsekvens där allt går i slowmotion. Du
skulle simma runt över den kala marken och förgylla den med din symaskinsydda flagga där det stod
"här åt jag ost". Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna.


Det där hånflinet klär dig inte. Svetten dryper nedför pannan och du drar handen för näsan och torkar av
den på byxorna. Det bleka ansiktet pressar fram rynka efter rynka och skäggstubbet har fått en skvätt
av skönhetskrämen "matrester". Du flackar med blicken och ölosande rapar är det enda som kommer från
de där mjuka och lena läpparna. De där läpparna som..
Som smekte min ömma kind om nätterna, skäggstubbet
som kittlade mot huden och rakvattnet som doftade sommar.
Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna.


Din stela och pluffsiga kropp faller sakta bakåt, som slowmotion sekvensen på månen. Ölmagen guppar vid
träffen mot det hårda stengolvet. Det ljuvliga vattenfallet har förvanldats till blodbad. Blicken flackar
inte längre, ögonen möter mina. En tom blick, känslokall.

Du har alltid sagt att du ska flyga till stjärnorna, bjuda upp den vackraste av dem alla och dansa
vals hela natten. Nu får du dansa valsförevigt, utan kramp i vaderna och äta hur mycket ost du vill."


Jag skrev ett blogginlägg tidigare idag, men internet var lika underbart som vanligt och krångla så det försvann. I och för sig skrev jag ingenting vettigt ändå, så det gör inte något direkt. Men ändå, en aning små drygt sådär! Men what to do ?
Idag har jag städat, inte mycket mer. Jag skulle dock kunna lägga mig och sova bort resten av dagen men nu, eller snart ska jag bege mig ut på en lång promenad och bli av med lite CVn för en gång skull. Detta tjat om det, men så är det!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, för just nu är det ett stort moln av ludd i mitt huvud. Kan inte riktigt tänka klart nu för tiden. Eller just det, som jag skrev förut ( i det inlägget som försvann). Återkommande drömmar.

Återkommande drömmar. Jag drömde att jag och mamma hade flyttat, till Göteborg av alla ställen. Jag kände dock igen platsen från tidigare, tidigare drömmar. Där vi flytta, eller det var nog bara jag. Men inatt var jag en vilsen själv som kände sig liten, inte fysiskt eller mentalt direkt utan i känslan. Rop efter mamma, rop efter någonting. Ett rop på hjälp?  Dessa återkommande drömmar. Det är som om de vill säga något, som om någon vill säga något eller som om jag vill säga mig själv något. Frågan är vad.
Den där känslan börjar krypa sakta inom mig nu och jag vill bara fly. Fly från den, det, allt. Frågan är om det går att fly, fly från sig själv. Ju mer man springer desto närmre kommer det man flyr ifrån.

Nej, nu blir det promenad för att rensa huvudet och se om någon vill ta emot CV, om någon vill ha mig. Antagligen inte men försöka går ju, det förlorar man ingenting på , nej nej. Allra helst skulle jag vilja gå mot dig, vara med dig, bara dig.
Jösses vad en människa kan vända upp och ner på en själv, ut och in, på alla sätt. Det känns hur bra som helst men sjukt skrämmande. Det är en sådan känsla som man inte vet hur man ska hantera, hur man ska vara eller försöka känna. Man ska nog inte försöka utan bara vara. Men det är svårt när den där himla saknaden tar över, värker i hela bröstet, kroppen och man vill bara skrika. Det känns som om man går runt som en tickande bomb, en bomb fylld med känslor. Fyll alla bomber med känslor istället, kanske ?
Nej, jag skulle ju gå, eller hur ? Eller eller eller eller, eller ? Ja, nu går jag..

the gun in his hand...

Klockan är några minuter över fyra och jag har inte gjort något vettigt idag förutom att äta och sitta här och uggla. I och för sig har jag sökt lite jobb och ringt lite, men inte mycket, bara lite. Ta sig i kragen och börja vakna kanske ? Jatack, för sjuttioelftetusendegången!

Jag vet inte riktigt varför jag satte mig här för att börja skriva, ska liksom fikelifika med fröken regn om 26 minuter så jag borde springa lite på toaletten och hoppilihoppa mot staden. Eller mer försöka gå i snön mot staden. Det är lite snö ute, jösses amalia!

Nej, tack för mig kanske ? Tänkte bara säga att förutom att jagg är sjukt arbetslös så är jag hur glad som helst. Såhär har jag inte känt sedan.. jag vet inte men jag är bara så glad och KÄR! Bara så ni vet, och så saknar jag min Erika. Och jag sa min, helt galet detta, men sant! Och nu ska jag sluta, tralalalal! ( haha jösses..)
Toalett var det. Hopp hej? Eller?

Det knastrar i min mun och andetagen känns tunga. Som om jag släpar en stor kedja efter mig. Djupa andetag. Andetag som känns, bränns, i bröstkorgen och pressar sig fram igenom kroppen. Tunga andetag.
Jag har lärt mig att dricka tee.

Ännu en gång, keso med banan ( och en massa nyttiga fröer, gryn och allt sådant), berocka ( som är någon slags nyttig vitaminbrustablett dryck som färgar magen gul), grönt tee med honung och för ovanlighetens skull knäckebröd med ägg ( ännu en parangtes och det är faktiskt för ovanlighetens skull då det kändes som om jag skulle haft en ironisk ton där men icke!). Ännu en gång som sagt.
Keson är slut, likaså min brusdryck. Så nu sitter jag här som en modern sofistikerad människa med min stora svarta teekopp och läser aftonbladet på internet. Inte för jag vet om det känns så sofistikerat att läsa just aftonbladet, på internet dessutom, men det gör jag i alla fall. Ska även känna mig lite duktig och läsa någon vettig tidning som dagens nyheter eller svenska dagbladet. eller varför inte NT? Där som det står så mycket om denna stad ( nu försökte jag var ironisk, dock är det svårt i skrift, eller egentligen inte det är mest bara för att klockan är runt halv åtta på morgonen och min tankeverksamhet inte riktigt kommit igång än. Iof gör den väl det aldrig men nu är den sämre än vanligt, just för att det är morgon och nu ska jag sluta denna parangtes, eller? Okej, ja, nu..)

Oproduktiv vecka, det finsn inte så mycket mer att säga. Igår fika jag dock med tjejen som slickar på kaktusar och gillar handdesinfektionsmedel. Dock har likaså jag en konstig kärlek till kaktusar, eller mer dragningkraft. Jag lyckas jämt köra in handen i den vassaste av de två jag har. Och nu tar jag inte sats för att se vad som händer utan det är faktiskt olyckor jag pratar om nu! Men en dragningskraft som sagt, och jag vet inte riktigt varför jag ens skriver detta men ja. Kaktusar.

Nu är min knäckemacka med ägg slut. Jag blev helt plötsligt sådär jobbigt trött igen, men nej. Jag ska inte gå och lägga mig igen. Har till och med tagit på mig kläder efter en lång och varm dusch. Jösses vad skönt det kan vara att dushca ibland, bara så att ni vet.
Nja, ska nog fortsätta mitt läsande, fixa håret och borsta gaddarna. Sedan ut på en promenad i snön och det milda vädret. Det börjar gå framåt, endast några minus grader.

Tänkte bara säga att jag har gjort en profil på poeter.se, vet inte hur aktiv jag kommer att vara där men har lagt upp några texter. Kika gärna:
http://poeter.se/poetHome.php?writerId=31947

Nu ska jag mysa med knäckebrödssmulor och fortsätta dricka mitt te.
Skit också, jag glömde att ta min medicin! Det får bli sen, och då kommer det bli sen och jag ska inte glömma.
Så det så!

Sömnlöst.
Inatt somnade jag inte förens halv sex, imorse.. Konstiga tankar, fingertoppar svepandes över tangenterna och detta blev resultatet. Sådär flummigt, smågroteskt och någonting...

"Jag ska bygga en farkost som kan ta mig vart jag vill.
Jag ska bygga en farkost som kan ta mig till dig.

En klyschig kärleksförklaring, eller är jag bara frustrerad och kåt?
En aningens hungrig dock.
Fjärlilar i magen och en bultande hjärta. Bröstet värker och magen har bildat en klump.
En klump som man vil greppa tag i och bara kasta iväg.

Tränger in fingrarna genom magen. Pressar de slipna naglarna genom den trånga huden.
Ungefär som när den sextonåriga målbrottspojken ska tränga in sin kondomklädda penis i den
nästan byxmyndiga flickan som försöker finna sig själv, vilket hon inte kommer göra på
långa vägar genom att bli av med sin oskuld och bli spräckt. Små småblod droppar och dagen efter svider det mellan benen.
Hon vägrar att kissa på två dagar.

Naglarna har trängt in genom magens sega hud, skurit upp cell efter cell och skapat röda fontäner.
Bäckar små, av blod, flyr nedför min mage ner mot de jeansblå struprörsbyxorna och förgyller dem
sakta med sin kulör.
Rör runt med mina fingrar och känner tarmar, inälvor som slingerar sig runt min hand. Ungefär som
ormar när de fångat ett byte. De vassa naglarna passar inte, det skaver, gör ont,
tar hål på mig infrån.
Drar snabbt ut fingrarna och ger ifrån ett jämmer, ett ångest fyllt stön.
Precis som flickan som försöker finna sig själv. En grimars, ett ångestfyllt stön.
"Är det skönt?" får den kåta målbrottskillen ifrån sig. Svar "JA", fast egentligen
skriker flickan på mamma och undrar vad hon gör där. Visst, hon har varit med om
värre. Har jag sex så är jag något, eller hur ?
Syr ihop magen med nål och tråd.

Jag ska bygga en farkost som kan ta mig över atlanten.
Jag ska bygga en farkost som räcker för dig och mig.

Jag är den du ser, den varelse som denna värld har skapat. En av de varelser som satts på denna
jord,utvecklats och blivit.
Blivit någonting, om ens någonting, kanske ingenting.
Hjärtat svämmar över och blodkärlen brister snart. Håller min kropp? Är mitt hjärta skapat
för min kropp, för att känna såhär. Hjärtat stannar upp.

För en sekund minns jag dina ögon, dina djupa klarblå ögon. Vassa som istappar.
De fick mitt hjärta att frysa, men samtidigt smälta som smöret i kastrullen
som senare ska skapa en smaskig kladdkaka.

Faller tillbaka pladask och så är jag där. Smör, smör,smör. Ost? Nej, det är inte mat vi pratar om.
Vi pratar om det patetiska kärlekspladdret. Tonårssex som gör en äcklad. Tonårssex med stånd och
fejkade kvinnoorgasmer. Vi pratar inte underbart sex. Känslor, patetiska känslor. De känslor som
svämmar över när hud mot hud, flätade fingrar och läppar mot läppar inträffar.

Fingertoppar stryks och dansar längs bröstkorgen och ner mot magen, runt runt naveln
och traskar sakta neråt.
Djupa andetag, mot hud, längs hals, upp mot hakan. Läppar mot läppar ännu en gång.
En svankning, ett stön. Svetten droppar, kroppar mot kroppar och pulsen har gått från vila till
maratonkänsla.
Flätade fingrar släpper varandra. Läppar mot läppar. Kroppar ligger korsande över
varandra, insmetade i varandras kroppsvätskor, stönadens, utpustandes. En djup suck. Vi är klara nu.

Det knackar på dörren och en gäll röst skriker smått om saft och bullar. Den kondomklädda penisen
har precis kräkts upp vit sörja och skriker panikslagen men ändå nöjd en mörkt "nej" men en ljus,
sådär pipig överton. Tjejen, hon som försöker hitta sig självs, fötter fryser till utav det kalla
golvet. En matta vore kanske något?
Är hon vuxen nu? Var det allt? Var det så det skulle kännas? Jag spelar nog hellre fia med knuff med
mamma och pappa varje söndageftermiddag en gör det här en gång till.

Jag ska bygga en farkost som svävar för evigt.
Jag ska bygga en farkost som aldrig skiljer oss åt.

I mina armar, i min famn där ligger du. Svett, hårspray och en svag doft en parfym förgyller mina
luftvägar.
Håret åt alla håll, stängda ögon och någonstans hos john blund befinner du dig. Du ger
ifrån dig några ljud och mumlar något som inte ens det djur med världens skarpaste hörsel skulle kunnat
höra.

Då och då vid utandningarna då fladdrar läpparna. Sådär sött. Jag kommer på mig själv med ett
töntleende och försöker sudda ut det så snabbt som möjligt. Bläck. De där nedrans bläckpennorna.
Det finns dock bläckpennor, eller likanade bläckpennor där du kan sudda ut den bläckliknande skriften.
Dock blir det mest en blå gröt på pappret och det vita såkallade suddet förstörs med en gång av den blåa
färgen.

Framför mig ligger en vacker varelse, den vackraste varelsen jag någonsin skådat. Utanpå och inuti.
Är hon en dröm, en synvilla, en fantasi. Jag petar lite lätt på hennes axel och hon hoppar till och
mumlar något om bävrar. Jag blundar hårt och nyper mig själv i armen. Öppnar försiktigt mina ögon
och varelsen ligger kvar, i min famn.
Nu svider det inte när jag kissar.

Jag ska bygga en farkost som håller i hela vårt liv
Jag ska bygga en farkost som .."

04:05, mitt dygn är inte något dygn längre. Det bara är, någonting, och nu ska jag borsta tänderna..
04:10, jag har nu borstat tänderna så att det blev rött när jag spotta ut tandkränsslemmet och jag vill ha tuggummi, samtidigt som jag är sådär jobbigt törstig.

Jag borde verkligen sova, dock funderar på jag om jag ska dygna. Fast det kommer inte sluta bra. Det kan gå så långt att jag kommer kunna hålla mig vaken tills runt klockan åtta- nio, men sedan kommer jag gå och lägga mig för att "vila" och slocka ett antal timmar. Då är dygsrytmen förstörd ännu mer. Så egentligen borde jag däcka nu och försöka pallra mig upp runt åtta-nio och vara vaken tills tidigt ikväll och ställa om mig då. Det kan funka, bara om man vill, eller ?

Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting, sovit, scrubs, ätit och mått illa. Idag, ingenting. Och nu sitter jag här.
Jag skrev nyss klart en text, sophia har fått läsa halva. Den blev mest flummig och jättekonstig, småfin men ändå sådär småsnuskigt motbjudande. Jag vet inte. Borde man publicera den kanske?
Det får jag nog sova på tills jag vaknar nästa gång.
Och när jag ändå nämnt sophia, om du läser detta, du är bra och en underbar människa och vän. Bara så att du vet..!

"..Fingertoppar stryks och dansar längs bröstkorgen och ner mot magen, runt runt naveln
och traskar sakta neråt.
Djupa andetag, mot hud, längs hals, upp mot hakan. Läppar mot läppar ännu en gång.
En svankning, ett stön. Svetten droppar, kroppar mot kroppar och pulsen har gått från vila till
maratonkänsla.."

(jag saknar vår "jag tror att jag är en knähund men är

egentligen alldeles för stor för det" filur som förgyller ens vardag)

Nu blir det att hitta till sängen och john blund, som man borde ha gjort för ett antal timmar sedan..
Dock gör inte värken i bröstkorgen, klumpen i magen och saknaden det hela bättre men försöka duger, eller ?
Nej, nu sover vi helt enkelt. ( och ja eller nej, publicera här eller inte .. ?)

Bjällerklang.

Imorse vaknade jag klarvaken klockan sex och kunde inte somna om. Efter fyra knöliga timmar av sömn och jag kunde inte somna om. Det blev täckeskramande med Scrubs tills jag till slut bestämde mig runt nio för att äta lite, men mitt otroliga illamående. Efter den fina yoghurten så vända ja mig om och somnade in lite fint och vaknade nu. Jag mår nästan ännu värre, jösses. Det blir en extra vilodag idag och tar tag i mitt liv imorgon! Har i alla fall skrivit en "att göra denna vecka lista" och planerat lite, nu ni! Eller något, haha.

Efter jag hade ätit så tror jag att jag drömde ikapp natten. För från natten minns jag ingenting, men under dessa tre timmar jag somna om var jag med om något sjukt obehagligt.

Min dröm. Det var nog den mest obehagligaste dröm jag haft på ett bra tag. Obehagligaste, kan man säga så ? I alla fall, den var oerhört läskigt, obehaglig, använd vilken synonym till de orden du vill.
Min dröm. Det var en blandning av gammal och nytt, samtidigt som jag var mig själv i den åldern jag är nu så var jag mamma. Jag minns inte vilken ålder, det kan ha varit i min ålder men jag var inte i samma livssits. Jag var som en annan person, levde ett annat liv men det var ändå jag. Det utspelade sig där jag växte upp, jag minns hur jag i frustration skrek "Smedby" när allt hände. Det skedde på min gamla skola där jag gick från sexårs till trean. Av någon anledning var jag där på kvällen, jag har luddiga minnen av att jag blev omringad men det var enda bara två personer som var med i själva händelsen. Rakblad, knivar och slag. Rakblad, knivar och slag. När jag tänker på det så ryser hela min kropp. Jag drömde att jag blev våldtagen, inte bara våldtagen utan brutalt våldtagen. Jag minns att jag svimma av och vakna upp i min säng. Blod överallt. Skärsår, blåtiror.
Slag efter slag, skratt efter skratt. Min kläder rivdes av, bara sådär. Jag minns inte männens ansikten. Det var mörkt men jag kan fortfarande se deras blickar framför mig. Mörka blanka ögon. Rädda ögon. Sådana ögon som vill ha bekräftelse, fega kräk. Det värker i mitt bröst och jag kan knappt förstå att man kan bli så skärrad av en dröm. Det har ju inte hänt. Men jag kan inte få det blodiga lakanet ur min näthinna. Fyfan vad grym världen är...

Min dröm. Jag var helt förstörd, utanpå och framförallt inuti. Det var natten innan nyår. Mitt år hade blivit förstörd, det var det aboslut värsta slutet på ett år någonsin. Jag kommerihåg i drömmen att jag tänkte tillbaka på hur jag mått, apropå mina sår som gjordes av rakbladen.
Någonstans mitt i alltihopa hade jag en son, han kunde inte ha varit mer än några år. Men blicken, handen mot min kind. Jag börjar nästan gråta nu. Det känns lite som om man sett på en film. Djupa ärr, otvättbara ärr. Jag vågar knappt kolla på mina lår nu. Osynliga ärr. Det är nog den värsta dröm jag drömt på länge. Den fyskiska våldet, visst, det är ingenting jag vill uppleva. Men känslan, tankarna, skriken. Skriken skär genom min kropp. Jag var fasthållen, hand över munnen och elaka leenden har ettrat sig fast i min näthinna. Detta var bara en dröm.
Detta var bara en dröm, en dröm som skulle kunna ske när som helst. Bara en dröm...

Nu ska jag försöka släppa detta, vakna lite och se om jag kan göra något vettigt. I alla fall duscha, mitt hår är ganska så fettigt och jag luktar nog inte rosor precis..


Tretton minuter senare

Jag har nog aldrig varit så berörd av en dröm förut. Det känns helt sjukt, overkligt och sjukt. Jag tänker sådär jobbigt allmänt, hur folk kan utsättas för sådant. För övergrepp, våld, orättvisor. Allt. Jag vet inte vad jag ska säga eller vart jag ska ta vägen. Klump i magen och en oerhörd värk i bröstet. Illamåendet kryper sakta ut genom min kropp och tårarna kommer, en efter en.
Jag prata lite med mamma nyss om min dröm. Egentligen borde man gå till någon som är insatt i drömmar, vad det kan betyda, vad den vill säga. Något borde det vara eftersom jag känner mig så himla berörd. Eller är det bara mitt undermedvetna som talar? Jag vet inte. En ångest fyller min trötta kropp. En ångest som inte riktigt går att ta på. Jag känner mig sådär äckligt löjlig som ens känner såhär. Det var bara en dröm. Det var bara en dröm, så som man säger till en femåring som precis skrikit från sitt rum efter en mardröm. Det var bara en dröm, en dröm..

Dusch var det ja...

Tomhet.

Jag känner mig tom, vänd ut och in, på alla sätt som går. Samtidigt så svämmar jag över med känslor, det bubblar i hela kroppen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det känns som om jag springer, flyr från någonting men har fastnat på en rullband. Jag kommer ingenstans. Tomhet.  Det saknas något, du saknas.

Igår kom jag hem från en underbar vecka. Igår när jag kom hem så slog det bara till, från ingenstans började jag må illa på hemvägen och när jag precis hämtat en hink ( i alla fall att jag skulle börja kräkas), hann jag inte ens lägga mig i sängen igen förän mitt maginnehåll inte ville stanna i kroppen. Från tre-fyra fram till nio så kräktes jag från och till och mådde verkligen skit. Det var inte okej någonstans. Jag trodde min mage skulle sprängas där ett tag. När jag väl skulle försöka äta igen så fick jag i mig hälften av en halv kopp blåbärssoppa, sedan tog det stopp. Heja att jag kände mig helt förstörd. Lika förstörd känner jag mig idag, dock har jag fått behålla allting. Bara så att ni vet! Och jag ska inte gå in på detaljer, för att vara snäll! Haha.
Idag har jag i alla fall varit helt borta, vaknade runt tolv och råka somna till i tre timmar runt halv tre. Heja att jag mår bra! Eller kanske inte. Plus att jag inte sovit ordentligt på ett antal veckor. Måste börja sova kanske ? tre-sex timmar per natt funkar inte i längden känner jag.

Veckan. Veckan har i alla fall varit hur bra som helst. Åkte mot Örebro i måndags och fick ett par dagar med en helt underbar människa. Att sätta sig på tåget hemåt i fredags var dock inte kul jul direkt. Jag har blivit sådär jobbigt känslig igen. Det värkte i hela kroppen och jag ville bara av tåget. Jag åkte dessutom mot Mjölby där sjuårs kalas väntade. På två timmars sömn var jag inte pepp på kalas med tjugo pers. Hysteri hysteri! Fast det var en trevlig kväll, trots att jag var någonannanstans i tankarna.

Veckan som kommer, det måste ske förändringar. Om jag inte kommit in på skolan måste jag göra något. Om jag mår bättre imorgon ska jag dela ut CV:n, annars väntar vi tills på tisdag och ringer runt imorgon istället. Jag måste, vill, få tag i jobb. Pallar inte arbetsförmedlingen. Jösses. Sedan blir det att peppa högskoleprov nu i vår och söka skola till hösten istället. Heja heja heja.

Nej, nu vet jag knappt vad jag skriver så därför slutar vi. Jag vill inte må såhär, jag vill inte vara här. Nu ska jag fortsätta mitt tvnördande och fixa tee. Fast min mage mår inte så bra fortfarande, hum. Jösses vad detta känns väldigt flummigt, speciellt det jag skrev i början. Vi kan hoppa det kanske, eller kanske inte. Gah, nej nu ska jag sluta som sagt.

Nyborstade tänder. Tandtrådade tänder. Tuggummi smaskandes mellan tänder, tungan, slem. Nojja, nojja och åter nojja. Snorrande näsborrar och smått rödsprängda ögon. En djup suck och ett bultande hjärta.

Jag sitter endast iklädd en stor skjorta och glasögon, ska snart dra av mig den och hoppa i sovtröjan och sedan vidare ner i sängen. Trots att jag knappt sovit idag så har jag inte däckat i sängen än, jösses. Jag måste verkligen få iordning på min sömn, på riktigt. Det här håller inte. Idag har jag varit helt borta.
Klev upp runt åtta- halv nio och myste frukost framför barnprogram på datorn, eller un ungdomsserie faktiskt. Inte bolibompa! Jag röjde lite här hemma och ströva mest runt i väntan på att min bror skulle höra av sig om fika, förmiddagsfika som började klockan halv ett. Fast det var trevligt, min pappa dök även upp hos min syster där vi var. Sedan bjöd pappa på lite mat hemma och sig och jag somnade i min gamla säng. Det kändes konstigt. Trots att han flyttat. Att en säng kan påminna om en om så mycket. Suck. Dessutom så drömde jag konstigt, på endast en timme.
Efter min fina eftermiddagssömn så satte jag mig helt yrvaken med världens rödsprängda ögon och kollade på Pingvin resan med pappsen. Iof var det runt fyrtio minuter kvar på den en och en halvtimmes dokumentär som den var. Men jösses vad jag ville ha en pingvin just då. De är väldigt fascinerande djur. De har skapat en egen kultur, ett eget sätt att leva och överleva på. Sedan blev jag dessutom helt förstörd när något konstig ankliknande rovdjur tog en av pingvinungarna då hela familjen var svarslös. Då säger berättar rösten såhär "Nu kommer den pingvinungen aldrig få se solen". Då kom lite tårar.
JAG VAR NYVAKEN OCH ÄR ALLMÄNT KÄNSLOMÄSSIG SÅ JA JAG GRÄT! Punkt.
Traska senare mot Skarphagen och Denise, fick massa kramar och vi myste film med hennes bror, flickvän och kusin vitamin! Sen åkte jag hem och dog framför datorn med mat. Min dag!

Och imorgon är jag i Örebro, och om snart tolv timmar får jag hålla om dig, bara dig! Jösses vad jag längtar, jösses vad jag saknar denna människa. Det värker i hela kroppen, pirrar i magen och dunkar i hjärtat. Nu ska jag försöka få någon sömn så jag inte är allt för död imorgon. Natti !
( Du, imorgon, bara du..)

Jag borde verkligen sova.

Jag borde verkligen sova.

Jag borde verkligen försöka sova.

Nu sitter jag här ganska nöjd, och inte alls fnittrig, i mina leggins och ser ut som en tjej. Har precis pratat med min favorit norrlänning som förgyllde min natt lite. Saknar henne en hel del massa jäteemycket. Vi trycker ihop Sverige, låter inte det som en bra idé?

Tillbaka till samtalet, då jag absolut inte satt och fnissa i en kvart, eller den tiden vi prata i telefon. Inte skulle väl jag? Nej, nej, nej och åter nej. Punkt. Eller okej, jag ska sluta säga emot mig själv en gång. Jag erkände det för en annan person och nu kan jag verkligen inte sluta lee. Le med två e, nämen så spännande. Hej?
Jag kommer snart få kramp i käkar/ mungipan. Helt galet, jösses. Nej men ska man kanske krypa ner i sängen och krama lite täcke framför en film. Först måste jag springa på toaletten, IGEN, jag tror det är min magmedicin som spökar. Såhär mycket har jag aldrig sprungit på toaletten. Och hur fasen lyckas jag byta ämne från att vara sjukt pirrig i magen till att gå på toaletten bara sådär. Spännande grejer, eller, kanske, ja varför inte?
Detta känns inte meningsfullt, eller det gör det ju fast det är mest yra saker.

NEJ NU SKA JAG SLUTA FÖR DET BLIR BARA VÄRRE OCH VÄRRE!

Jösses, vad händer egentligen med mig? Det är läskigt, jag kan inte styra det. Samtidigt som jag vill ha kontroll, då jag alltid har styrt mig själv. Men samtidigt känns det så skönt att bara släppa sig loss, bara vara, känna. Rädslan över att tappa kontrollen är så extrem, men det känns sjukt tryggt på samma gång. Det är bara konstigt. Och nu ska jag sluta vara så töntig och titta på någon hård och tuff film. Det fina var att jag tänkte på twilight förut, gud så hård och tuff den är då .....
Nej, för sjuttioelfte gången ( i alla fall nästan), nu blir det springa på toaletten, krama täcke och somna in till någon film och försöka sova ut för en gångs skull. Nattinatti!

Nytt år.

Det är nu år 2010, för den som missat helt enkelt. Jag sitter med håret åt alla håll, halvt rödsprängda ögon och snorar lite smått. Idag har det varit en sådan "jaggöringentingdagutanvillbarahelstgåochdöelleriallafallsjunkagenommarkenetttagdag". En sådan dag har det varit. Jag och en viss fröken Evelina vaknade upp helt förstörda i min säng, i omgångar. Hon låg så sött och sov så jag vill inte väcka henne men pallra mig själv upp runt halv ett. Och då kom vi ändå hem vid halv åtta så heja uppe med tuppen! Lite i alla fall.

Vi låg i ett antal timmar och sukta efter pizza, att man ska bli så sugen på fettig mat dagen efter sådär. Det är inte okej, men gott var det. Dock var det världens prossedur. Jösses.
Det började med att vi inte kunde bestämma oss vart vi skulle åka. Vi hitta ett ställe och drog dit, efter ett bra tag fick vi våra pizzor och när vi änligen skulle, när jag lyft kartonglocket och ska ta en tunga. Vad händer? Jo jag känner doften av kött och något stämmer inte i munnen. I panik spottar jag ut allt och inser att han har öst på sjukt mycket skinka på en VEGETARISK pizza. Inte alla hästar i stallet där inte. En arg emma ringer argt till pizzerian och mannen i luren fattar inte förklaring efter förklaring att jag fått fel pizza. Han skriker håll käften, jag ville inte ha någon ny pizza och lägger argt på. Jävla gubbe! Jag blev lite som en tjurig femåring ett tag och vägra äta något. Efter en kvart ringde jag ner till pizzerian här och kom hem nöjd med en ny och rätt pizza.
Efter pizzan dog vi båda två igen framför lite film på tv och bara dog. Tee och popcorn mys, effektiv dag helt enkelt! Fast jag har inte klagat, eller jo det har jag ju faktiskt gjort. Varannan mening har nog låtit ungefär såhär "jag vill dö" "jag vill bara försvinna, så jag mår" "gah, åh, fan, kul jul.." Osv osv osv osv osv osv osv och osv!

Nyss skjutsade jag hemma flickan med den mysiga jackan och det blonda håret. Ska väl inta tvn vid tio eller slänga mig i sängen och dö lite mer till någon film. Det kan vara något faktiskt.

Min vecka:
I måndags dog vi nog också. Jag skulle ha hjälp min syster att flytta men istället vaknar jag halv två efter en hysterisk natt med lite sömn. HEja att sömn känns ganska överskattat i mitt liv just nu, eller det har blivit så automatiskt. I alla fall, jag var ganska sådär sjuk och snorig så jag tyckte mest synd om mig själv. Eller nej, nu snurrar jag ! Fel fel fel. Detta gjorde jag nog på tisdagen, ingenting. I måndags fikade jag ju med Denise som var hemma från Örebro. Flickan jag inte träffat på över 1 - 1½ år. Helt galet! Mysfika i nästan fyra timmar, det uppskattades otroligt mycket!
Tisdagen har jag ju redan dragit, så i onsdags städade jag HELA lägenheten, det ni! Skura golv osv osv. Dock ser det lika förjävligt ut i mitt rum redan så det kändes ganska onödigt. Dock har jag inga råttor under sängen att gosa med längre. Fast jag saknar dom inte direkt om jag ska vara ärlig. Så det så! Fast de har ju faktiskt inga svansar. Okej, nog om mitt himla damm under sängen!
Onsdagen blev städning och sedan in till staden med fröken mysig jacka och blont hår för att hitta något anständigt att ha på sig på nyår. Det lyckades. Hittade två fina skjortor, sådana långa som man ska ha leggins till. Och lägg märke till ordet leggins. Jag i leggins sker inte ofta, men det skedde under nyår!
Efter shoppingen blev det fikelifika med Nathalie, Paméla och Lisa som var eller är på besök i kära Norrköping. Skjuts hem och jag dog nog lite senare på kvällen. Sömnen ville dock inte vara med mig denna natt heller, men vad gör man ? Jag har börjat vänja mig.

Nyår. Nyårsafton började med att jag vaknade runt 8 av min hysteriska väckarklocka som var inställd alldeles för tidigt. Jag gick upp, åt frukost och sedan slängde mig framför tvn för att mysa med ture sventon. dock somnade jag såklart om jag väcktes av att mamma storma in i lägenheten efter en veckas äventyr! Jag yra runt lite som vanligt och inväntade till klockan slagit lite över tre. Det blev nyårsvandringen, eller vi gick inte ens halva innan vi gav upp pga kylan. Det blev i alla fall en lyckad kväll/natt som bestod ut av god mat i Krokek med gott sällskap, mycket att dricka, matlagning, full rulle, spännande bilfärd in till staden, ett ganska känslomässigt erkännande från min del och en viss person borde känna sig ganska träffad nu, stöta på evelina och dra med mig henne till en viss cicci, mer mys folk och festande fram till sju på morgonen DÅ jag och en ganska berusad och hungrig evelina rör oss hemmåt i kylan. Halv åtta var vi i min hall och jag fick för mig att jag skulle börja baka pizza. Dock kom jag inte så långt för jag insåg att det skulle bli ganska jobbigt, och antagligen inte sluta så bra. Men jag kollade recept på deg i alla fall! Så långt kom jag, haha. Jösses.
Sedan vaknade vi som sagt upp helt förstörda. Thats it liksom!

Jag upptäckte min nyårslöftes lista förut, det var ganska mycket men ändå rätt självklara grejer. Jag hoppas på ett bra år, som alla andra. Men ett annorlunda år, ett år där jag blir jag helt enkelt. Ett bra år, vi hoppas på det. Men motgångar behövs, annars blir det lite svårt , eller kanske inte svårt men då känner man verkligen inte det som sedan går mer uppåt. Nu känner jag att jag börjar bli sådär flummigt djup. Inte djup djup utan bara konstig så jag slutar nog där. Eller?

Sen förstår jag inte riktigt på mig själv. Jag lyssnar på samma låtar om och om igen som påminner om.. dig... Jag utsätter mig liksom för självplågeri. Det är inte okej, fast jag gillar det ganska mycket ändå, men bara i smyg. Det är faktiskt en hemlighet. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, orkar inte bara sådär känslomässig och flyga iväg i alla möjliga tankar just nu. Jag är för borta för det, min tankeverksamhet tog semester idag. Fast den har varit på lite halvsemester den senaste tiden, fast det skyller på Erika. Det är liksom on som tagit över den, fast det gillas ganska väldigt jättemycket. Och nu kommer töntleende igen. Alltså jösses, vad händer med mig egentligen ? Det bara liksom pirrar och bubblar en massa inom mig. Jag kan inte sluta vara sådär jobbigt glad för mig själv. Jag bara är....
Nej nog om det innan jag dör ännu en gång för idag, av saknad.

Nu ska jag nog hitta mer tee, eller varm choklad. Det kan vara något! Ska även se vad min kära mor gör inne i vardagsrummet, vem vet, det kanske händer något spännande där. Och gud vilken obehaglig koppling jag fick nu, bort bort bort! Måste bara säga en sak till, jag är helt öm i rygg och axlar efter en onykter mans fina jättehårda massage igår. Mannen känner jag, de vi åt oss, det lät lite fel som om någon random snubbe bara kommit fram och gett mig världens massage. Haha jösses. Jag är i alla fall öm och svulllen och har lite knutar och saker här och var i ryggen tror jag. Massör nästa kanske.
Nej, nu gick jag och säger då puss!