emmautanandranamn

En stor gäspning som framkallar tårar i ögonen, sådär småskönt men lite jobbigt samtidigt som näsan snorar och har täppta luftvägar. Luggen fladdrar lite smått så fort jag rör på huvudet när resten av håret hålls på plats av en sötful mössa som är sådär extra mysig. Högtalarna sjunger "Nej navid" och om en timme sitter jag på en trång buss i väntan på att få åka mot vårats land gladaste stad, nämligen Götet Göteborg.

Imorse vaknade jag upp på den där stora och inte alls för korta 80 centimetersbreda mardrassen i en källare av en sjuårig systerson som nästan lät lite rädd. Helt yrvaken och jättekissnödig märker jag att jag ligger med huvudet för långt upp och känner så fort vid minsta lkilla rörelse att nacken värker och svanskotan gått av, eller det kändes som det, OKEJ!!
En yrvaken emma tvingas upp halv nio, som är tidigt i min värld då jag lyckats vända totalt upp och ner på dygnet. I alla fall var jag tvungen att pallra mig upp och ut i kylan till min systers jobb och flytta på något himla spelbord. Aj och ouf säger jag, jag var mest yrvaken och levde inte riktigt. Medan min syster var helt stressad och blev jätteanfådd av bärandet. Nu känner jag att mina ögon inte riktigt hänger med, en såndär parangtes!

Jag måste bara säga en sak innan jag stänger ner min kära burk. Att jag och MR SLANG hade en fantastiskt möte nyss, för de få som förstår vad jag syftar på eller de som kan klura ut ändå. Puss! Och en annan sak, ännu en sexdröm denna natt, dock var det inte jag som hade flera "affärer" denna gång utan den jag hade sex med. Inga namn nämns dock! Haha, hö hö..
Nej nu ska jag kissa och packa det sista och peppar inför nattbuss!

Nu sitter jag helt yrvaken på sängkanten i mjukis och sport bh med hemmagjord blåbärssoppa och kärleken keso plus banan i magen. Jag har även världens halsont, värk, smärta samtidigt som mina ögon rinner sådär lite morgontrött aktigt och näsan har fått besök av tonvis med snor under natten.

Jag försöker ganska förbrilt? eller mer desperat, eller nej inte desperat, en aning mindre grovt eller mer mildare. Skitsamma, jag försöker komma ihåg en låt jag hörde på radion igår, en låt som jag saknat, inte hört på länge som jag trodde jag skulle komma ihåg idag när jag vakna. Men kommer jag ihåg låten då ?  Nej, klart jag inte gör. BÖRJA SKRIVA LAPPAR KVINNA.

Trött, trött, trött. Idag, inatt, började jag vända tillbaka dygnet. Somnade runt halv två och vaknade kvart över åtta. Nu gäller det att hålla sig vaken tills ikväll så man kan somna vid en normal tid. Om jag sover på dagen eller fortsätter nu lär jag inte kunna det. Kläder kanske?

"Tar en toapause och passar på att samtidigt borsta tänderna och tvätta ansiktet med kallt vatten så att jag vaknar"

Nu sitter jag med tandborsten i munnen och körde nyss över min tå med mitt bord. Inte så skönt kan jag säga! AJ! Och av någon anledning så har jag Cotton eye joe låten i huvudet. Vad hände där egentligen ? Plus att det skulle verkligen vara skönt att sova igen, men nej! Inte nu, inte idag tänkte jag säga men vill gärna sova ikväll, faktiskt.
Jag känner verkligen hur meningslöst detta inlägg blir. Hej hej HEJ hej HeJ hEj hEJ heJ HEj.

Kan även meddela att jag är sjuk, eller lite halvt i alla fall och det är inte party. Nu ska jag hitta kläder och dra iväg till socialen, försörjningsstöd osv osv. Jag kanske skriver ett mer värt blogginlägg senare, är för trött för detta just nu. Trött säger hej och hejdå.

Kan inte sluta bita på mina piercingar, ögonen kliar nästan svider och är säkert rödsprängda och sådär hängigt trötta samtidigt som jag bara vill slita av mitt öra. Eller rättare slita bort örat. Värk, värk och värk. Det kommer små "attacker" i själva örat och det värker som jag vet inte vad. Samtidigt gör det hysteriskt ont när jag sväljer och även tuggar. Det verkar dessutom utanför örat med, eller där vid "polisongen", där hårfästet börjar. Det är inte party om man säger så.

Jag känner hur mitt huvud, eller rättare sagt hela jag. Mig, jag, emma, inte riktigt hänger med just nu. Jag borde sova, jag ska sova. Film ? Scrubs?  Serie? Radio? Bok? Nej, inte bok. Det är jag alldeles .. Jag är på fel humör för bok, tror jag.

.. den sitter fast mellan mina revben..


Jag gillar hösten. Jag gillar alla färger, doften av regnet som precis föll från himlen. Jag gillar hur löven pryder marken och hur allt känns så friskt. Jag gillar inte hål i tygskorna som aldrig håller och vattenpölar som passar på att smyga sig fram vid detta tillfälle. Jag gillar hur värmeröken seglar ur våra munnar och de stickade vantarna man måste förgylla händerna med. Jag gillar inte håret som blir förstört av det fuktiga regnet eller hur spöregnet smattrar mot bilrutan när man kör på motorväg. Jag gillar leenden, de leenden som kommer fram under hösten. De människor som inte deppar ihop över mörkret, utan de som ler. De som är, bland löven, alla färger, regnet, vägrar och har tygskor med hål i trots alla fina vattenpölar som förgyller vårt land.

Visste du .. ?

Visste du att. Kärleken, det är oändlig. Filippa Bark, en underbar varelse. Kom bara att tänka på henne. Det var nog för staden Malmö flög förbi mina tankar. Dit kanske man flyttar till våren, eller till Norrland. Eller Norrland och Norrland men uppåt. Härnösand, Kramfors, Sandö. Sandö...! Vad jag vill ha december nu, attans rabarber att jag måste vänta tills december för att få svar. December. Advent, lucia, jul. Advent, ljus, lucie, jul. Advent, ljus, bak, klappar, bak, ljus, klappar, lucia, klappar, hysteri, stress, klappar, pepparkakor, lucia, advent, stress, panik, jul, tomten. Jaha ?
Nej, bojkotta jul och mysa med min gay i Falun.

Jag gillar inte hysteri, men vem gör det egentligen ? Och jag kan verkligen inte sluta bita på mina piercingar och magen har börjat bli en tvättmaskin, igen..
Ska se om jag hittar någon film, borsta tänder, peta ut linser och slänga av mig alla kläder och dö i sängen. I mina öron låter det bra, i alla fall i ena örat. Det andra, lever det ens ?

Andas. Allt du rör blir till moln?
Jag andas. Djupa andetag.
Magen vidgas, upp och ner. Ner och upp.
Pulsen, hjärtat slår. Dunk dunk, dunk dunk.
Allt blir svart vitt. Världen snurrar medan du står still.
En kall hand mot din kind, du ryser. Du snurrar och världen står still.

På något sätt..
På något sätt borde man kunna ta sig dit man vill, vara den man vill vara. Vara den man är.
För vem är man egentligen ?
En produkt av samhället, en avkomma endast för att den mänskliga rasen ska överleva, ett misstag som skedde under onyktra omständigheter eller våldtåkt?
Eller.. Eller är man unik, någon viktig mäniska? En varselse som vad menad att bli till, leva, vara. Oavsett.
På något sätt.
På något sätt är världen helt sinnessjuk.
Så. Vem är jag och vad är jag egentligen värd ? Och.. Vem är egentligen du ?

Har du någon tittat dig i spegeln, verkligen tittat djupt in i ögonen och ställt dig frågan om vem du verkligen är. Inte hur du ser ut, inte om magen som putar ut, eller de vindögda ögonen, eller finnen som har förgyllt näsan eller om morgonfrisyren som står åt alla håll. Utan om dig själv, den du är.
De där rödsprängda ögonon, de du kan se enda in i.  De skriker, på hjälp, på någon. De pratar under tystnaden.

Mina ögon har talat under hela min existens, de säger sanningen.  Och jag fortsätter låta dem göra det, istället för att tala ut. Le, skratta på låtsas, men ögonen säger allt. Påsarna som förgyller platsen under dina ögonen, de rödsprängda ögonvitorna, ögonon.
Blunda så finns jag inte? Blunda, för en sekund, en enda sekund så finns jag inte..


Igår, eller var det i tordags? Skitsamma, härom dagen i alla fall. Jag trodde det skulle börja igen, helt allvarligt. De höjda rösterna, den frustrerande tonen, glåporden. Allt. På något sätt inser jag att det alltid kommer att vara så, mina föräldrar kommer aldrig kunna ha en normal relation igen. Om de någonsin har haft det... Det kommer jag inte sakna när jag inte. Och nu säger jag DET och inte DE. Det är deras relation, deras tjafs, deras hat, deras falska leenden mot varandra. Deras påminnande om den tystnad som existrerade i vår familj. Den tystnad jag ständigt kämpar emot som om och om igen kommer tillbaka till mig.

Igår, så drog sig jag och mor mot Örebro och min syster yster. Det blev en mysig kväll och övernattning och ett hysteriskt monterande av en lampjävel. Igår på ikea stod jag mest still medan de andra två farde runt, jag slet även bort min systers toalock av misstag och idag lärde jag mig att inte nysa när man borstar tänderna ( man får tandkräm plus slem i hela ansiktet)
Jag blev ändå glad för mina nya fina byxor som jag köpte igår.

Kan människor förlåta? Kan människor gå vidare trots att man har sårat dem så pass mycket? Jag blev lite glad idag, jag tror inte människan har förlåtit mig men tagit ett steg närmre igen. Jag vågar inte skriva, vågar inte ta kontakt. Jag skäms, det gör ont. Trots att det är länge sedan bryr jag mig fortfarande, betyder, bryr, vill veta.

Nej nu ska jag besöka toaletten utan att slita bort några toalettlock och sedan brumma iväg till fröken Denise. Jag ska nog även borsta tänderna för den som vill veta, rester där inne i munnen, inte så fräscht. Vill även att mitt öra ska sluta värka, nedrans öra!

Ögonen rinner, näsan värker och känns som den blivit lite sne. Svullnaden från slagen har nog gått ner men värker gör den fortfarande. Jag har inte dragit upp persienerna än, vågar inte, vill inte. Den asfalterade vägen utanför är förmodligen mörkfärgad och fuktig av himlens vattendroppar och småhålen i marken förgylls av leriga pölar.

Min mage har blivit tvättmaskins mage. Det känns som om någon har vänt ut och in på den under natten och jag mår sådär frustrerande illa. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det, jag vet inte om jag borde äta och samtidigt vill jag bara stoppa fingrarna i halsen. Borde, borde inte ?

Jag tror dock jag för första gången i mitt liv har träningsvärk från simning, jag simma på ganska bra igår. Tusen meter på mindre än en halvtimme, med vila. Känns ganska bra faktiskt. Och jag som ville träna massa idag, men jag vet hur det blir om jag tränar illamående, inte så bra kombo nej.
Nu känns det som om min kropp domnar bort dessutom. Inte så party. Lite tee kanske ? Jo, jatack.

Igår var jag ute på promenad, i två och en halvtimme. Det gick fort, och var väldigt skönt. Det var ganska rörigt bland mina tankar så det var väldigt skönt att komma ut, rensa, sortera. Inte för jag vet om jag kom fram till något men ändå. För ett tag ville jag dock vara liten igen. Skulle inte det vara hur skönt som helst? Vara fem helt enkelt. Det största problemet i ens värld då är att man inte får den glass man vill ha eller ett litet skrapsår på knäet. Man bara är, leker, sover, busar. Man bara är. Är, vara, nu, andas.

Jag vet rent ut sagt i fan hur jag ska klara min vikt till nästa helg, men det ska bli spännande och se. Är inte så pepp på superbantning men det får gå helt enkelt. Min kropp lär må skit men ja ja. Som om den inte gjort det förut liksom. Om två veckor ä det kryssning, GAYKRYSSNING, det är jag sjukt pepp på. Jag, syster och nathalie i en hytt, tummen upp och massa party!

Nej, jag ska traska ut med min fina orangea (?) t-shirt från landet holland och staden amsterdam och försöka hitta lite tee. Kan ju även meddela att jag vakna sådär mysigt tidigt idag igen. Fem, fem, fem, fem och kunde inte somna om förens halv sju- sju. Skulle varit på en jobbcoach grej idag men struntade i det. Mådde för illa, kunde knappt gå upp ur sängen. Nej, inte tee, fingrarna i halsen kanske ?

Håret åt alla håll, för korta mjukisbyxor, illorange tröja och rödsprängda ögon. Godmorgon..!

Lång djup suck och en konstig känsla i bröstet. Näsan värker och en finne har fint förgyllt min hud, mellan näsan och överläppen så att den ska kunna synas extra mycket. Den är lite halvt sönderpillad och sådär fint ljus röd, nästan lite rosa aktig. Stel i nacken men ryggen lever. Jag tittar rakt in i väggen och allt snurrar. Inte väggen utan jag. Tankeverksamheten har nått sitt klimax och jag vill bara skrika. Skrika, kasta, riva, dra, slå, gråta.

Panik.

Det kliar på kinden och magen känns sur. Jag har ännu en gång, för ungeför sjuttioelfte gången, lyckats tappa en plupp/kula till min piercing. Jag börjar bli stamgäst i stan, bara för att köpa en piercing kula. Funderar nästan på att ta bort den på sidan och endast ha min vertikala.
Tillbaka till verkligheten. Om det nu finns någon verklighet. Jag har börjat skapa en egen verklighet, en verklighet jag inte trivs i.

Förra veckan var ganska rörig, inget hände. Eller jag hände inte. Vad gör jag egentligen ?

Helgen. Falubon var här, det var underbart mys. Har saknat den kvinnan väldigt väldigt mycket. Blir att åka upp dit och våldgästa snart (snart snart snart). Två dagar förra veckan vaknade jag alldeles för tidigt. En dag hal sju och kunde verkligen inte somna om. Jag låg där och stirra i två timmar. Sedan fick jag någon timmes sömn extra. Dagen efter var ännu värre. Då vaknade fröken emma halv fem och kunde verkligen INTE somna om. Var då ensam hemma så gick runt lite för mig själv, åt frukost, diska halv sex på morgonen osv. Skulle då till pappas jobb ganska tidigt så tänkte försöka hålla mig vaken och myste scrubs. Vad gör jag vid nio? Jo jag somnar och vaknar i panik av att jag skulle vara hos pappa. Vid tio stressade jag som jag vet inte vad och kom helt yrvaken till en glad far.
Jag hade klarat det. Förra tisdagen var jag ett nervvrak. Jag skulle göra rullbandstestet, som är ett steg till att kunna söka till brandman. Hela dagen var katastrof, jag gjorde ingenting egentligen men så nervös jag var. Det var inte okej kan jag meddela. Ouf är allt jag kan säga.
Någon timme innan fick jag kramar av fröken denise och halv åtta stod jag med byxor, jacka, hjälm och 22kg syreflaskor på ryggen på ett rullband. Två minuter uppvärmning med 4 graders lutning och jag trodde jag skulle dö, det ökade till 8 grader (14 % lutning) och jag hade sex minuter kvar. Två minuter kvar och jag var så arg. Jag skulle fan klara det. OCH DET GJORDE JAG!
Så hos min far så fick han hjälpa mig med ansökning till skolan, papper till socialen osv. Nu har jag sökt brandman i Sandö ( där uppe uppe uppe i norr) och sedan Revinge. Sedan blev det sjuksköterska i Växjö, lund, malmö, halmstad och kamlar. Nu är det bara att vänta till december. Och seriöst, jag vill verkligen härifrån.

Jag behöver miljöombyte, jag behöver hitta mig själv och det känns som det inte går här. Jag vill bara bort ett tag. Känns som om någon kedjat fast fick och jag har endast en viss radie att röra mig på.
Jag kan inte ta mig loss, jag måste fly. Det är den enda utvägen. Inte fly från mig själv, utan till mig själv. För en gångs skull..
Hej hå i det blå ?

Nej, man kanske ska försöka hitta sina badkläder och pallra sig tillbadhuset och simma ? Det är skönt och behövs. Träna träna träna träna blir det nu framöver kan jag lova. (och tänka på maten, ouf..)

I fredags föresten, åkte jag söder ut mot landet. Det var så värt det. Jag hade en mys helg i kalmar, tanken får mig att må bra, får mig glad...  Nej ( gånger två), linser, badkläder, handduk, cykel, badhus. Och min näsa gör fortfarande ont..

För mycket fritid, papper och penna, en evelina, en emma och detta blev resultatet ( Vi skrev ett stycke var, vek sedan bort och så fick den andra fortsätta nästa stycke med hjälp av några få ord, och det är nog ganska lätt att gissa vem som skrivit det med fet text och vem som skrivit det andra..höhö )

Den Gamle satt vid havet och sålde ål då så hördes ett skumt läte och alla runt om stannade upp. Mitt hjärta dunkade kraftigt och jag trodde att jag skulle sprängas enda tills katten lyckades lugna ner mig. Han sade, med sin väsande nästan viskande röst stönande till mig att han kunde ge mig en upplevelse till mig som jga aldrig skulle glömma. Jag tvekade men tackade till slut ja. För att lära känna varandra närmre tog vi en tur i mitt luftskepp, vi flög över städer, hav och berg och slutligen landade vi på en äng, full med solrosor, vi la oss ner i det vackra och njöt, när det började märkna bestämde vi oss för att fortsätta färden. Vi begav oss till en plats. En plats som jag aldrig besökt förut. Det tog 40 minuter med bil och jag kände hur nevös jag började bli. Min kropp var stel och kall. Ingen av oss sa ett ljud. Jag kunde knappt andas och ville bara he, vart skulle vi? Vem var han egentligen ? Hade jag gjort ett misstag med att följa med?  Vi svängde av på en landsväg och möttes av en lantgård. Här skulle vi bli lycklig, katten och jag.


Nu sitter jag som vanligt i kalsonger och sport bh och försöker få iordning på mina saker. Det går lite trögt, allt går lite trögt nu för tiden känns det som. Och nu skrämde någon mig med ett sms, vem är den onda människan. Det var den där öviksbon med ett dubbel v i sitt namn, nej nu du! (mohaha) Och de där öviksborna verkar tro att de kan klå upp mig, hum. Puss helt enkelt!
Nej ska man ta lite deo och försöka hitta kläder kanske, måste få undan alla papper med. alltså, vart kommer alla papper ifrån? Jag förstår inte, de måste in i pärmar. Gah. heja röran hos mig. ska försöka skärpa mig nu. För en gångs skull.

Man kanske ska göra det lite snabbt och sedan gå en promenad? Fint väder, sådär höstmysigt. Ih. Kan vara skönt att få rensa tankarna lite, får se om jag får göra det på träningen ikväll med. Min rygg mår inte så bra. Men man ska lyssna på sin kropp, annars slutar dte aboslut inget bra. Det har jag märkt, ganska mycket dessutom.
Jag var hso en naprapat i måndags föresten! Det kändes som om han skulle vrida sönder mig men grymt skönt efteråt, inga snea kotor längre!

Nej, deo,kläder, rensa papper och jag har en sönderpillad finne på näsan..

Andas jag ? Andas jag eller är det bara en illusion?
En illusion som känns verklig, sådär läskigt verklig trots att man vet att det inte sker, det händer inte.
Hjärtat dunkar fortare och muren byggs upp.
Yr och dovt borta. Allt blir mer och mer overkligt, tyst.
Som en skepnad. Nej, som en bakgrund. En bakgrund utan fokus, suddigt, luddigt.
Rim är inte min grej, har aldrig varit min grej.

Kroppen känns svag, men samtidigt varm. Dock inte på ett behagligt sätt.
Värmen tar över, frustrationen sprider sig och vill bara kasta av mig kläderna och skrika.
Skrika så att alla hör, precis alla. Men ingen hör min dova stämma. Inte ljuv, bara dov..
Det ligger lite smårester kvar av den jord som föll ur kaktuskrukan förut, den kaktuskruka som stupade rakt ner i golvet tillsammans med min lampa som stod på fönsterkarmen. Större delar tillsammans med tusen mindre bitar, och jord. Ta aldrig i en kaktus. Fyra taggar i ena fingret och viskande frustrerande ljud från mina läppar. Dammsugaren i högsta hugg och en halvlampa lyser i fönstret. Konst? Nej. Inget att ha men den får stå där i alla fall? Ja.

Vilken verklighet lever jag i? Lever jag i en verklighet, eller har jag skapat en egen? Inte en verklighet, en värld kanske. En värld som konstant är upp och ner, oavsett om det händer något eller inte. en värld full av tårar, patetiska tankar, frustration och feghet. En värld. En värld som vill ut, en värld som vill försvinna. En värld som vill bli verklighet?
Bit ihop för i helvete!

Ett enkelt hej ? ett enkelt hur mår du? Det är enkelt.. Varför krånglar man till det så mycket för?  Det finns väl ingen mening till att göra det svårare än vad det är? Ingen vet vad jag talar om, bara jag. Finns det någon som jag? Finns det någon som har samma spärr som jag? Vafan. Jag vill bara bryta denna spärr. Jävla prangtes detta. Gruff, eller något. Jag vet inte. Vet du .. ?

Papper överallt och jag vill försvinna. Kanske skaffa mig en egen måne att åka till, när jag vill. Nej, jag är fortfarande inget bra på rim, speciellt inte omedvetna rim. Puss liksom. Liksom, liksom, liksom...
Mina fötter dansar till musiken medan resten av kroppen sitter fastklistrad. Det enda som rör på sig förutom jättetossarna ( fötterna?) är fingrarna. De dansar likaså dem över tangentbordet. De bara är, de är jag, de är det jag skriver, det som är ointressant men det som vill ut. Det som borde få komma ut på annat sätt. Inte vara instängt.
Run for your life now, run for your life, run for your life..

oh I am
a weak heart
I am a weak heart
a weak heart to break

Snoret rinner sakta nedför min överläpp och jag snörvlar in det snabbt och groteskt. Håret har levt ett eget liv under natten och har blivit sådär lite småfettigt. Finnarna har etablerat sig och de sönderpillade har bildat fina småsår lite överallt och förgyller mitt ansikte. Påsarna under ögonen är stora som potatis, klägget från ögongroparna har smetatas ut av mina fingrar och jag ser lite halvsuddigt. Så fort en kroppsdel rörs, minsta lilla rörelse så värker det. Träningsvärk. Träningsvärk. Den där jävla träningsvärken. Peniosnärsvarning och jag kan knappt sätta mig ner. Ska jag in i en bil känns det som världens prestation. Ut ur bilen, död eller levande. Det går, men det känns. Det går, patetiskt men skönt. (höhö..)

Någonstans inatt drömde jag att min superterometer gick sönder, med klocka och hela köret. Eller så var det igår natt, men den funkar inte nu i alla fall. Jag har börjat drömma svaga, vaga, luddiga drömmar nu för tiden. Jag vet att jag drömmer kaosdrömmar och vissa minnen dyker upp när jag vaknar eller senare under dagen och nästa dagen, men inte mer än luddiga saker. Det är nästan en sådan känsla som man blir frustrerad av. (haha..)
Jag vet i alla fall att jag, häromdagen, drömde världens dröm om ett snöoväder. Helt galet, fast dte var nog för att mamma kläckte ur sig att det tydligen skulle börja snöa nu i veckan. Men vart är snön då?  Inte här, regn, regn, regn och åter regn. Puss ?

Jag borde städa, jag har försökt nu lite varje dag men det känns bara som om det blir värre. Plus att jag borde rensa viktiga papper. Nej, idag ska jag ta mig i kragen. Simma, städa, stryketräna.. Om det nu är någon träning på klubben, annars kanske jag gymmar lite själv. Får se, får se med min kropp framförallt. Ryggen mår lite bättre, men bara lite för den som är intresserad. Heja heja naprapat imorgon!!!

Ska jag berätta om mitt såkallad liv kanske ? Hum.. Ingenting. Nej men veckan har väl rullat på skapligt i alla fall. Måndag och Tisdag var som vanligt. Sedan onsdag, torsdag och fredag var jag med på projeketet "Idrott utan gränser". Jag tillsammans med en tränare och andra boxare eller själv leder mellan- och högstadieelevers idrotsslektion och lär ut lite boxning. De får testa på boxning och även själva träningen, så vi utsätter dem lite ( mohaha..) Lite snälla är vi men ibland får de kämpa lite extra, haha. Det har faktiskt varit kul, det blir mer sånt senare i höst, inte varje vecka tyvärr. Men det är något att göra och en erfarenhet liksom ( till cv:et, höhöh) . Heja utnyttjaren, eller bara lite! MEn 8:or och 9:or är en art för sig alltså. Jag kommer inte ihåg att de var så om idrottslektionerna men man känner igen många kategorier. De tuffa tjejerna med massa smink som inte vill bli svettiga, killar (speciellt fotbollskillar) som ska showa eller påstår att de inte orkar, har stukat stortån osv osv och sitter i ett hörn och hänger. sen finns det de tillbakadragna som egentligen kan men inte vågar visa och sen har vi dem tränade eller otränade som verkligen tycker idrott är kul och resten som "inte orkar" eller "är tuffa" bara förstör för dem. Det är rätt kul att bara iakta kan man lugnt säga, haha.

Igår.. Igår blev jag medbjuden på Ane Brun i Linköping, gratis. Hade inte hört kvinnan så mycket innan ( åh, vilket rim, haha) men bara smålyssnat lite. Men efter gårddagen, jag blev nästan frälst. Vilken kvinna, vilken röst. Man blev lite kär. Och de tjejerna hon hade med sig som sjöng själva innan och med henne, herregud. Vart kommer deras röster ifrån? HElt underbart, och en underbart mysig kväll.  Glad tjej!

Nej nu ska jag hoppa i badkläder och försökta plocka lite här, sen blir det badhuset och simma med mor! Sen ännu mer städa sedan klubben om det nu är någon träning. Det hoppas jag iaf, om min kropp pallar. Jävla rygg, jävla träningsvärk. Hahaha.

Sakta. Allt står nästan still.
Jag sträcker ut min hand och känner hur vattendroppar faller, en efter en.
Sakta mo min kala hand, de studsar ner mot fingertopparna, utför stupet.
Faller, rakt ner mot marken, i tusen bitar.
Vinden känns som tusen nålar mot min hud och jag gömmer mig i halsduken.
Osynlig, faller rätt bakåt med en duns.
Asfalt, trottoar.
Som ett vattenfall, från ingenstans, rakt över mig.
Stor vattenpöl bredvid mig, bil.
Genomvåt och jag känner grussmak i min mun.
Liten, ynklig, ingen. Osynlig. Reser min svaga kropp och går..



Fan, ska det börja nu igen? Eller är det bara en svacka. Jag orkar inte..
Förlåt, men jag orkar inte... Jag känner mig mest känslokall nu för tiden. Eller så är det tvärtom. Bölig och patetisk. Varför känner jag mig så hård för? Så bedömmande, varför inte bara vara? För en jävla gångs skull.
Hur gör man? Jag står på en kant, precis vid ett stup. Jag står mellan två vägar. Slits i stycken. Eller.. Förvirrad till max.
Aja, det får gå. Jag får gå. Nu blir det borsta tänder, peta in linser och lite städning..