There is a road. There is a way. There is a place.
Jag sover sömnlöst.
Sömnlöst när jag sover.
Jag somnar sömnlöst.
Jag somnar sovandes.
Jag har alltid trott på barndomsminnen. Sommargräs mellan tårna, barfotafötter mot grusgången hos mormor och morfar, glass runt hela munnen och i hela ansiktet, oförklarliga tårar när man ramlade på asfalten och skrapa upp ena knäet, vinden mot kinden, benen sprattlandes utanför det svarta och lite för varma gungdäcket, fingertopparna täcka av smultronsaft från alldeles nyplockade små bär, kroppen i den där alldeles förstora overallen man hade om vintern som man nästan drunkande i, skidtävlingarna på den minimala backen i trädgården, hucklena man hade runt huvudet när man sprang runt med en kvast och samla in godis om våren, när det nästan blev lite för kallt att spela kula ute på skolgården om rasten men man envisades med att göra det ändå. Jag har alltid trott på barndomsminnen. Bra som dåliga, skratt som tårar, skrik som viskningar, ilska som glädje, roliga som tråkiga, hemska som underbara.
Jag somnar med tårar som dansar nedför mina varma kinder. Sakta men säkert.
Ibland glömmer man av sig. Glömmer av sig alldeles för mycket. Man vet egentligen inte om vad eller varför. Man bara glömmer av sig. Vare sig man vill eller inte. Man. Man,du,jag, han,hon, hen, vi, dem, ni, oss. Det handlar inte om att vara glömsk. Det är man mer eller mindre hela tiden. Det handllar om att minnas och glömma. Minnas då och här och nu. Att minnas imorgon Att minnas nuet. Att minnas sig själv.
Jag somnar, lätt som en fjäder.
Grannarna ovanför oss har fest. Just nu spelas det Håkan och de hoppar och har sig så det gungar och skakar i hela lägenheten här nere. Nej, fulla människor kan inte sjunga. Men det är lite småcharmigt ändå. Lite tragiskt att jag sitter själv i sängen en lördagskväll men skyller på att jag varit sjuk/är sjuk. Typ.
Och nu blev det tyst. Det gnekar lite i taket, men bara lite och inte mer. Skratt hörs lite då och då. Någon djup manröst tar sig genom deras golv och ner till mig. Hör inga ord, bara ljud. Är ganska nöjd med det. Ibland är tystnaden mest jobbig, ensam. Skratten och de djupa mansrösterna gör mig lugn. Gnekandet från taket kan jag också leva med. Speciellt ikväll.
"So tell me when you hear my heart stop
You're the only one who knows.
Tell me when you hear my silence.
There's a possibility I wouldn't know"
You're the only one who knows.
Tell me when you hear my silence.
There's a possibility I wouldn't know"
Jag somnar med ett leende på läpparna.
/ en emma
