emmautanandranamn

Jag sitter och kollar på kanal 7, har precis sett slutet av en sådan där klassisk romantisk amerikansk sliskkomedi. Det slutade med en kyss och ett lyckligt slut. Efter detta är det en sådan där lång tv-shopliknande reklam, denna gång om smink, specifikt puder. det är ganska intressant att kolla på egentligen. Reklamerna är frukansvärda, alltså verkliga fruktansvärda men ändå sitter man och kollar på dem. Det mer sorgliga är att faktiskt folk köper detta? Det måste de ju göra eftersom de sänds om och om igen ? De värsta är nog antingen de med massa kändisar i eller olika matlagningsverktyg som är SÅ fantastiska. Och ändå när man är hemma hos folk och de lagar mat så använder de den gamla vanliga kökskniven. Och inte den faaaaaaaantastiska superduperjättebragrönsaksskäkaren som skär vad du vill i vilken form du vill på en liten milijonsekund. Ja men såatte?Tv-shopreklam, det är en sort för sig alltså.

 

Jag känner att de två stora muggarna kaffe jag pressat i mig här på en timme gör susen för konstiga och alldeles för onödiga tankar.  Sitter dessutom och tänker lite på vilka klantigheter man gått igenom de 23 åren man faktiskt har levat. De senaste slår nog en hel del måste jag säga och har benämnts som "tågåkarn" ett antal gånger på jobbet på grund av detta. För lite drygt mer än en vecka sedan, fredagen den 20 december ( åh nu låter det som en sådan där intensiv istorieberättare i mitt huvud: det var en gång för läääänge lääänge sedan...), så skulle jag och min kära systeryster på kära Håkan hellström på kvällen och njuta av hans underbara ord och musik. Men i alla fall, efter en kaosdag då jag hällde ut matlådan i väskan 6:10 precis innan jag skulle till jobbet, badade ett patientrum på jobbet med en helkanna vatten, letade efter den bortslarvade vindsnyckeln hemma efter jobbet 45 minuter innan sambon skulle med ett tåg varav väskan hon skulle packa i var uppe i förrådet osv osv... I panik får vi låna min systers resväska och sambon tar kl. 18:00tåget istället för 17:00. Vi är påväg till resecentrum och jag ska hjälpa Amanda på tåget och hjälpa henne med väskan. Vi går in och Amanda tar en plats. När jag vänder mig om så går tågdörrarna igen....! Jag springer fram till dörren ( nu går det i slowmotion i mitt huvud) och skriker stanna. Slänger fram ena benet och dörrarna fastnar lite halvt uppe. Vad gör jag nu? Jo dörrarna kanske går upp igen om jag tar bort foten? Nej de gör de inte !!!! Dörrarna stängs och tåget börjar åka. Jag skriker STANNASTANNA medan jag tänker på min syster som sitter i sin bil och väntar på mig vid resecentrum. Då vi ska ut och äta innan konserten. Klockan är 18:01 och jag är fast på tåget. Folk undrar vad som händer och jag får panik. Det enda jag tänkte på var fan är stoppknappen?! Amanda skriker med stanna men skrattar åt mig efter ett tag. När väl konduktören kommer håller jag nästan på att gråta när jag ska förklara vad som hänt. Haha alltså jag hade sådan panik och var så stressad över detta. Jag ringer min syster som gasar mot Frövi där tåget skulle stanna, alltså en kvarts tågresa. Min syster hittar inte sin GPS på sin nya telefon så hon ringer en kollega till henne om vägen till Frövi, då kollegan bara skrattar åt situationen men hjälper min systser. 

Väl i frövi kan jag i lugn och ro säga hejdå till sambon och hoppar av med ett skratt. En kvinna som med hoppar av skrattar lite lätt åt mig och trodde jag glömt en barnvagn eller likanande. Haha.

Så där står jag, mitt ute i ingenstans. Efter 20 minuter kommer min syster och hämtar mig. 19:20 är vi tillbaka i Örebro och konserten börjar 20:00. Vi slängde i oss thaimat och gick nöjd till conventum och fick njuta av Håkans stämma ändå.

 

Ibland lyckas man. Nu ska jag borsta gaddarna och knallatill jobbet.

 

 

Det var någon en gång som sa att den aldrig trott på tårar. Jag tror på tårar, jag tror i alla fall att jag tror på tårar. Stora krokodiltårar. Sådana som droppar, droppe för droppe, nedför kinden. De studar kring smilegropar och darriga läppar. Ögonen förvandlas till röda trafiklysen och näsan slutar med sin andninsfungerande funktion.

 

Jag sitter och tänker, tänker tillbaka på saker och ting, vad som har skett. Och vad som faktiskt inte skett, vad som kunde ha blivit annorlunda om jag gått höger istället för vänster. Adventsljusstaken brinner för fullt och katten svansar runt på golvet, lite smått rastlös. Magen är fylld av affe,äggmackor och choklad. Huvudet dunkar lite lätt av det smått finnande vattenbrist so finns i min kropp. Kaffe och alvedon, en superduperkur!

 

Det var länge sedan jag skrev. Någonting, överhuvudtaget. Detta kanske är fel forum, trots att det är en blogg. För jag vill nog baa dela mina tankar med mig själv just nu, eller skriva något som ingen annan kommer få läsa. I alla fall inte många av er. Det kanske i och för sig inte ens någon sm läser detta, då denna blogg gått lite under graven. Eller nej, under jorden heter det ju! Tänkte lite på att den kanske hade begravts samidigt som jag tänkte på jord, kombo ajemän! Fast ingen bra sådan.

 

Jag ska nog ta fram mitt skrivblock till ikväll. Efter jobbet kan jag kludda ner lite mer yra tankar, för datorn var det jag hade närmast till hands just nu. Och kaffe såklart. Och katten är ett stenkast härifrån, till och med ett ögonkast.

Nej, nu vet jag knappt själv vad jag babblar om, yrar om. Huvudvärk, kaffe, bara ben. Ska släng mig själv in i den nystädade duschen och det nyrensade avloppet alldeles strax och om någon timme trasak till jobbet. Solen skiner och ingen snö. Det blev ingen julmat i år, endast äckligt mycket godis och springande i sjukhusets korridorer. Sista dagen på julen av jobb. Jag trivs, det är mycket men jag trivs. Under en viss tvekan under utbildningen så känner jag nu att detta är rätt val utifrån mig själv just nu. Sjuksköterska. Och mina tankar bara snurrar nu, kaffe och alvedon, inget sammanhang. Nu blir det dusch.