emmautanandranamn

Jag sitter och kollar på kanal 7, har precis sett slutet av en sådan där klassisk romantisk amerikansk sliskkomedi. Det slutade med en kyss och ett lyckligt slut. Efter detta är det en sådan där lång tv-shopliknande reklam, denna gång om smink, specifikt puder. det är ganska intressant att kolla på egentligen. Reklamerna är frukansvärda, alltså verkliga fruktansvärda men ändå sitter man och kollar på dem. Det mer sorgliga är att faktiskt folk köper detta? Det måste de ju göra eftersom de sänds om och om igen ? De värsta är nog antingen de med massa kändisar i eller olika matlagningsverktyg som är SÅ fantastiska. Och ändå när man är hemma hos folk och de lagar mat så använder de den gamla vanliga kökskniven. Och inte den faaaaaaaantastiska superduperjättebragrönsaksskäkaren som skär vad du vill i vilken form du vill på en liten milijonsekund. Ja men såatte?Tv-shopreklam, det är en sort för sig alltså.

 

Jag känner att de två stora muggarna kaffe jag pressat i mig här på en timme gör susen för konstiga och alldeles för onödiga tankar.  Sitter dessutom och tänker lite på vilka klantigheter man gått igenom de 23 åren man faktiskt har levat. De senaste slår nog en hel del måste jag säga och har benämnts som "tågåkarn" ett antal gånger på jobbet på grund av detta. För lite drygt mer än en vecka sedan, fredagen den 20 december ( åh nu låter det som en sådan där intensiv istorieberättare i mitt huvud: det var en gång för läääänge lääänge sedan...), så skulle jag och min kära systeryster på kära Håkan hellström på kvällen och njuta av hans underbara ord och musik. Men i alla fall, efter en kaosdag då jag hällde ut matlådan i väskan 6:10 precis innan jag skulle till jobbet, badade ett patientrum på jobbet med en helkanna vatten, letade efter den bortslarvade vindsnyckeln hemma efter jobbet 45 minuter innan sambon skulle med ett tåg varav väskan hon skulle packa i var uppe i förrådet osv osv... I panik får vi låna min systers resväska och sambon tar kl. 18:00tåget istället för 17:00. Vi är påväg till resecentrum och jag ska hjälpa Amanda på tåget och hjälpa henne med väskan. Vi går in och Amanda tar en plats. När jag vänder mig om så går tågdörrarna igen....! Jag springer fram till dörren ( nu går det i slowmotion i mitt huvud) och skriker stanna. Slänger fram ena benet och dörrarna fastnar lite halvt uppe. Vad gör jag nu? Jo dörrarna kanske går upp igen om jag tar bort foten? Nej de gör de inte !!!! Dörrarna stängs och tåget börjar åka. Jag skriker STANNASTANNA medan jag tänker på min syster som sitter i sin bil och väntar på mig vid resecentrum. Då vi ska ut och äta innan konserten. Klockan är 18:01 och jag är fast på tåget. Folk undrar vad som händer och jag får panik. Det enda jag tänkte på var fan är stoppknappen?! Amanda skriker med stanna men skrattar åt mig efter ett tag. När väl konduktören kommer håller jag nästan på att gråta när jag ska förklara vad som hänt. Haha alltså jag hade sådan panik och var så stressad över detta. Jag ringer min syster som gasar mot Frövi där tåget skulle stanna, alltså en kvarts tågresa. Min syster hittar inte sin GPS på sin nya telefon så hon ringer en kollega till henne om vägen till Frövi, då kollegan bara skrattar åt situationen men hjälper min systser. 

Väl i frövi kan jag i lugn och ro säga hejdå till sambon och hoppar av med ett skratt. En kvinna som med hoppar av skrattar lite lätt åt mig och trodde jag glömt en barnvagn eller likanande. Haha.

Så där står jag, mitt ute i ingenstans. Efter 20 minuter kommer min syster och hämtar mig. 19:20 är vi tillbaka i Örebro och konserten börjar 20:00. Vi slängde i oss thaimat och gick nöjd till conventum och fick njuta av Håkans stämma ändå.

 

Ibland lyckas man. Nu ska jag borsta gaddarna och knallatill jobbet.