emmautanandranamn

Tårarna rinner nedför mina kala och småtorra kinder.
Det svider och de salta kristrallliknande dropparna tar aldrig slut.
De forsar.
De fortsätter att forsa samtidigt som läpparna ler.
De ler.
Ler för någonting, ler för tårarnas skull.

Jag såg nyss filmen "Remember me". Jag blev förvarnad, men gud så jag grät. Gud så jag gråter. Filmen tog slut för ungefär tio minuter sedan och jag gråter än. Eller kanske en kvart.
Det smakar gamla popcorn och intorkad cola i min mun och ansiktet svider lite smått. Jag borde tvätta bort de intorkade tårarna, e tårar som fortfarande rinner.

Någonting känns fel men någonting annat känns så himla bra. Jag måste sluta kolla tillbaka i tiden, det hjälper ingen. Speciellt inte mig. Inte förtränga men acceptera och gå vidare. Jag insåg även förut att jag saknar att tycka om någon, få visa att man tycker om någon, att börja visa att man tycker om någon. För någonstans där inne så finns den personen.
Jag fortsätter att gråta.
Jag fortsätter att le.
Jag mår lite illa faktiskt.

Jag inser allt fler saker ju längre tiden går. Vad man saknar, vad man behöver, vad man längtar efter och vad man faktiskt inte behöver i sitt liv. Jag är och kommer alltid att vara kaos, men ett organiserat kaos funkar ändå. Jag har alltid sett mig som en ostrukturerad människa, men Jessica pika mig lite för några dagar sen när jag beklaga mig om att jag var kaos och inte hade någon koll. En person som förbereder allt inför skolan dagen innan är tydligen ganska strukturerad.
Packa väskan, förbereda kaffe bryggaren, ställa fram tallrik, glas och sked, fixa allt med matlåda , skriva en attgöralista inför nästa dag och göra iordning gröten dagen innan.
Jag kanske är lite strukturerad ändå. Men jag är fortfarande kaos, dock trivs jag där. Sålänge inte jag kliver över gränsen alltför mycket.

Min vecka har varit bra. Långtråkiga föreläningar, förvirrande KTC undervisningar, skratt, finifluga, lillördag, dansa i discorök, fina människor, arbetsintervju fixad till nästa vecka, vin i mängder, god mat, munkar, marknad, frusna fötter och leenden. Och jag har börjat boxas igen.
Sen har den här början på år 2011 varit över förväntan, allt kanske inte börjat som jag velat utifrån mig själv men i verkligheten, livet utanför min tankeverksamhet, det har varit helt underbart.
Fara hit och dit, träffa barndomsvänner, träffa klassisarna igen och bara komma igång. Jag kanske börjar leva för en gångsskull. Vem vet.

Nu ska jag torka min tårar, fortsätta le och somna till en måbrafilm, typ disney. Så jag antar att jag hade tänkt säg godnatt, borsta gaddarna, slå på någon film och sedan dansa iväg med John Blund. Eller Jonna Blund. Det är sådant som märks. Måste bara säga att ag blev sådär mysigt generad förut, lite varm inombords. Det händer väldigt sällan. Godnatt.