emmautanandranamn

Jag är som en vitlöksindränktbombböna.
Jag andas vitlök.
Jag luktar bönor.
Förklaringen till detta är att jag är småsjuk och trots att jag har flyttat hemifrån lyder jag mammas råd och käka en massa vitlöksklyftor så fort jag känner mig småsjuk. Och anledning till böndoften. NEj, jag har inte fisit. Jag har kokat bönor sedan klockan fem. Lägenheten luktar gamla bönor, mina händer luktar gamla bönor. Jag är en gammal böna. Fast bara idag.

Jag har haft det bra den senaste tiden. Ett bra kaos. Jag måste bara att malmö levererade ny över nyår. Vilka fantastiska dagar jag har haft. Leenden, skratt och kramar. Jag mådde bra. Jag mår bra, trots att jag håller på att bli störtsjuk. Men det struntar vi i just nu. I alla fall jag.
Jag är äntligen klar med mina bönor, borde kanske se klart happy feet nu? Äta lite julgodis, dricka mjölk och tända nya ljus. Det känns som en bra idé. Faktiskt.

Ord. Osammanhängade ord av två vänner. Två lika vänner, men ändå så olika.
Ord. En rad var. Olika tankar men ändå sammanhängade. Regnet fortsätter att ösa ner..

Ett hål i en röd strumpa.
Det simpla pudret förgyller min acneärriga hy i
ansiktet och det luktar hårfärg.
En känsla av ärligthet, öppenhet.
Den vita färgen över min kropp kommer täckas
av andras färg. Täckas från topp till tå.
Jävla mensvärk.

Svetten sipprar sakta ut från mina fingertoppar
och ögonen strålar ut en lycklig blå skärpa.
Oron finns där.
Men,
även hoppet.
Ett hål i en röd strumpa.

Döden har aldrig skrämt mig.
Men tanken av att förlora gör mig livrädd. Totalt
helt jälva sinnessjukt livrädd.
Att förlora, men inte att dö.

Du kan aldrig förstöra mig.
Slag efter slag och jag reser mig upp. Blodet
sipprar ut från min sköra hud och dansar balett ner
längs mina pluffsiga kinder.
Du kan aldrig förstöra mig.

Vänd mig upp och ner, töm mig.
Vänd mig ut och in på mig.
Du kan aldrig förstöra mig.

Jag ler.
Ett hål i den röda strumpan och jag ler.