emmautanandranamn

Det var fem dagar och tre timmar sen och nyss brann det som fan i en av mina ljuslyktor. Det brann, inte som en att brinna i ett litet ljus utan brann som i att brinna jättemycket. Herrejösses säger jag bara. Vilket panik jag fick och gud så det ryckte efteråt. Nu andas vi, fast det kan jag ju inte.. Mina lungor gormar och jag låter som en målbrottspojke. Jag är sjuk/sliten efter tre veckor som fadder. Nu blir det fokus på skolan och livet, försök till det i alla fall. Men gud så jag låter alltså, tror jag aldrig har varit såhär hes. JAG VILL INTE. JAG VILL INTE!!!! Faktiskt..
Fast jag har glass och chokladsås i magen ( och överallt) så jag är ganska nöjd. Men jag vill inte se på sportnytt, inte ikväll, så nu byter vi kanal.

JaG MÅSTE oj bara säga att herregud vad det blåser ute. Det stormar som in i, som bara den, som helt jävla galet! När jag skulle cykla från skolan förut, alltså gud. Först kom jag ingenstans, jag stod verkligen stilla och trampa. Eller försökte trampa. Sen så blåste jag nästan iväg. Haha. OCh det kom löv och slapa mig från alla håll och cyklar som välte och blåste mot mig i farten. Ja, jösses. Jag tror det blåste, blåser lite ute. Men bara lite. Och nu borde jag verkligen plugga men jag fastna lite framför tvn och "dom kallar oss artister", fast nu är det något dåligt skit jag kollar på. Lite big bang kanske ? Dock borde jag ju sova känner jag. Är LITE sjuk, men bara lite. Och inte hes, nejnej. Så fort jag bara säger hej skrattar folk åt mig. Jag vill inte, som sagt...

Jag trodde detta skulle bli en novell, en bok men jag tror jag är för trött för det. Huvudet känns som en melon, stort och tungt, inte så grönt dock, lungorna gör ont och när jag pratar så kommer det mest ljud. I olika former och toner. Haha. Lähha sig och gråta till lejonkungen kanske? Borde i och för sig duscha men jag orkar verkligen inte. Jag sitter bra här. Fast om jag ska sova måste jag ju flytta på mig, lite jobbigt läge känner jag. Livet är hårt, speciellt mitt liv. Haha....
Fast kaos är det i alla fall. Dock har jag insett att jag bara kan rädda mig själv. På både gott och ont. Imorgon ska jag ringa, och charma med min målbrottspojkeröst. HAha naerå men jag måste. För min egen skull, och andras med. Men främst för min egna skull, för att jag ska kunna börja fungera igen. På riktigt. För första gången kanske. Så. Nu. OCh sen så tänker jag, alldelles för mycket. Som vanligt. På..
Men det finns saker, personer som gör mig glad, just nu. Mitt i allt kaos. Vilket känns bra. De behövs, även fast de inte tror det, eller vet om det. Men det uppskattas. Ett enda hej eller ett konstigt sms eller vad som helst. Ett uppvaknade, ett skratt, en bitter kommentar. Bara själva närvaron, fysiskt, psykiskt, på avstånd. Det gör så himla mycket nu. Speciellt nu. Det räddar.
Måste börja prata, träna, sova,äta sluta stressa, skaffa självförtroende, skaffa självdisciplin, bli okaos, osv osv. Fast.. Det är inte jag, men det kan bli en del av mig. FÖrhoppningsvis. Lite i alla fall. Påbyggnad istället för omvandling helt enkelt.
Nej tjillevippen kanske? Puss! Och nu är det nog fyra timmar..

I stare at my reflection in the mirror:
"Why am I doing this to myself?"
Losing my mind on a tiny error,
I nearly left the real me on the shelf.
No, no, no, no, no...

Don't lose who you are in the blur of the stars!
Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart.
Tears don't mean you're losing, everybody's bruising,
There's nothing wrong with who you are!