emmautanandranamn

Världen är oförutsägbar.

Världen är förutsägbar.

Världen är olöslig.

Oläslig.

Problemlösning.

Oproblemlöst.

 

Vi diskuterar. Vi pratar. Vi skriker. Vi tar bort. Vi lägger till. Vi pausar. Vi kompromissar. Men bara på ytan.

Ytligt. Skrapar vi lite där så löser sig allting tillslut. Eller så kan vi ju bara stå och titta på och hoppas på att någon dyker upp med en stav och skriker hokuspokus på ett lite halvfinurligt vis, bara för att det ska verka mer troligt. Mamma grät i bilen igår.

 

Det där med julen är ett speciellt fenomen. Jag älskar det men samtidigt så ogillar jag det så fruktansvärt. Inte bara för att giriga små barn blir mer giriga eller att vi äter ihjäl oss. Inte för att världen är så orättvis och många sitter utan familj, utan julklappar, utan mat,  utan vatten i kranen, med en jättefulla föräldrar som river sönder julgranen eller utan hem. Det är för att många inte gör någonting, inklusive mig själv. Man sitter och klagar på hur mycket man äter, hur giriga vi är och att man skulle klarat sig utan detta. Och gör? Jo fortsätter att äta. Men samtidigt kan jag själv sitta här och klaga på detta, ett evigt klagande. Klagisch. Typisch.

Jag vill göra något som känns. Jag vill göra något som märks. Bara lite. Bara det märks för min egna del, kanske för något annat. Fast jag tjatar nog för mycket på mig själv.

 

Det är lite läskigt när verkligheten kommer ifatt än. När saker och ting visar sig som på ett skrivet papper, bara sådär. Trots att man faktiskt lever i verkligheten, förhoppningsvis i alla fall. Det som är skrämmande när den kommer som en smäll på käften, oavsett om den är negativ eller positiv. Den bara dyker upp från ingenstans.

Problemlösning.

Oproblemlöst.

Verkligheten med ett stort V, eller ett litet om man hellre vill det. Det kanske blir mindre skrämmande då. Vem vet. Egentligen. Det enda jag vet är att jag vet och inte vet. Jag vet vad jag vill men ändå inte. Jag vet vad jag känner men ändå inte. Jag vet vem jag är men ändå inte.Jag vet vad jag tror på men ändå inte. Jag vet vart jag är men ändå inte.

Synvinkel. Ögonmått. Ögonvinkel, synmått..

Jag är så säker på så otroligt mycket i mitt liv, med min liv. Jag har aldrig haft den känslan gällande vissa saker i mitt liv, saker som verkligen betyder något för mig. Människor som betyder mycket för mig. En person som betyder extra mycket för mig, otroligt mycket för mig.

Samtidigt som jag är osäker på så mycket annat, det gamla vanliga, som hör till livet antar jag. Men min hjärn går på högvarv och ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra med allt som snurrar där inne. För det är så svårt att sätta ord på tankar, för de går ofta inte riktigt att ta på.

Vad vill jag egentligen?

 

Jag tycker om julen i år, förvånandsvärt mycket. Förutom att Amanda är alldeles för långt bort, sådär jättemycket för långt bort... Men fick världens bästa julklapp i år i alla fall, och den fick jag redan första juni..

Nu ska övertröttagråtmildatankesnurrarenemma sov. Nattinatti.