emmautanandranamn

Jag tänkte mig för. Eller gjorde jag egentligen det?

 

Den trasiga gaspedalen är lagad men någon har fortfarande plattatn i mattan.

Det känns som om livet gaser på mer än vad jag hänger med, eller vill.

Vill jag ha gasen på utan att ens känna något? Känner jag något?

Jag känner men hänger inte riktigt med.

Eller hänger jag med?

Jag har inte kännt efter, det och sådant är liksom bortom mig nu för tiden.

 

Har min tankar tagit slut ? Eller har jag bara lyckats att stänga av?

 

Plattan i mattan. Gasen i botten. Min öronsnibbar ser ut som munkar med hål i.

 

Jag har nog aldrig tyckt om ordet vemod. Jag vet inte riktigt varför men det väcks stort obehag när den definitionen dyker upp. Att känna vemod. På något vis kopplar jag det till en tragisk person, inte till att bara känna sig nere eller liknande. Vemod. Vemodig. Men jag kanske känner mig lite vemodig just nu, egentligen. Och då är jag nog inte så tragisk, inte vad jag vet i alla fall. Inte nu för tiden.

Dock. Häromdagen. Häromdagen kom ett sånt där ögonblick där livet känns så otroligt verkligt, som om någonting hinner ikapp än sådär helt plötsligt. Sedan att reaktionen kommer en stund efteråt. MAn tror att man tacklat situationen bra men helt plötsligt slår det en, verkligheten, precis som en jävla käftsmäll.

Tänk om?

 

Tänk om man var den längsta människan på jorden..

 

Jag kanske har fått tillbaka mina tankar, då verkligheten har hunnit ikapp en. Kissnödig är jag i alla fall, och hungrig. Lite folkvisor i öronen och en hemgång på detta kanske. För egentligen sitter jag i skolan och pluggar, men tror min hjärna har lagt av. I alla fall pluggmässigt, men tankegången kanske bara är övertrötthet. Jävla öron. Man kanske bara ska fylla magen med sång?

Nej nu ska jag nog avsluta min virrighet för denna gång, ingen vemod här inte. Har nog bara varit i skolan alldeles för länge, kom hit åtta imorse. Heja tio timmar !